Etiketter

, ,

Ibland får jag intrycket att ”barn-” är ett pejorativit prefix. ”Barnslig” är ju dessutom ett av de värsta epitet man kan tänka sig, trots att barn inte så sällan har mer ryggrad än de vuxna som inte vill benämnas ”barnsliga”. En del menar att de lyckligaste människorna är de som lyckats behålla barnet i sig hela livet. Konstnärer säger ofta just att de aldrig förlorat barnets lekfullhet, nyfikenhet och förmåga att förundras, och att alla känslor är lika närvarande och ohöljda som då, i barndomen.

Yrken där man arbetar nära barn har ofta låg status och anses mindre krävande än yrken där man befattar sig med vuxna. På så vis tillskrivs inte bara barnen utan barndomen som fenomen ett ringa värde. Maria Gripe fick en gång frågan av en grundskollärare om hon skrev för barn för att hon inte kunde skriva för vuxna. Hon svarade genom att vända på frågan: ”Undervisar du barn för att du inte kan undervisa vuxna?” För egen del har jag från första besöket på Mödravårdscentralen beundrat människor som på olika sätt varit mina barn behjälpliga: barnmorskor och sköterskor, förskollärare och grundskolelärare, alla har de för alltid vunnit min respekt för sitt arbete. För visst är det så, att verkligt få områden är så avgörande för våra individuella och gemensamma framtider som de som berör barn, och barnlitteratur är ett av dem. Samtidigt är studiet av barnlitteraturens historia intressant som ett prisma, genom vilket man kan få syn på värderingar från en viss tid och en viss kultursfär: Har barndomen ett egenvärde eller är den bara en lärofas inför det ”verkliga livet” – vuxenlivet? Är människan i grunden ond eller god? Är litteraturens uppgift i första hand att fostra, framför allt barn, eller kan den fylla andra uppgifter? Är det via förnuftet eller fantasin som vi kan vinna kunskap?

Tidig kontakt med litteratur är avgörande för individens utveckling ur ett flertal synvinklar, varav den demokratiska, alltså delaktighet i samhället kan sägas vara den första. Och som för övrigt när det gäller demokratisk fostran, så kommer det an på samhällsinstitutioner som skol- och biblioteksväsende att se till att föra ut litteraturen även till de barn som inte får del av den hemma. För denna viktiga uppgift måste skolorna och biblioteken tillföras erforderliga resurser. Att ta del av vårt gemensamma kulturarv är en rättighet för alla, inte ett privilegium för ett fåtal.
Upplevelser, vanor och människor från barndomen blir ofta på ett eller annat sätt följeslagare för resten av livet. På samma sätt är det med böcker, och många är de som kan nämna en eller flera böcker från barndomen som varit avgörande – som öppnat upp något, visat vägen och kanske i efterhand förklarar varför man blev den man blev: ”Vem skulle jag vara utan Pippi Långstrump” eller ”Den där färgrika och mustiga berättelsen fick mig att förstå att det existerade något utanför den grå lägenhet där jag tillbringade min barndom”, har jag hört människor säga. Själv vet jag uppriktigt sagt inte vem jag skulle vara utan Pippis uppfostran, men även andra böcker har satt spår, som till exempel Maria Gripes poetiska Tordyveln flyger i skymningen. Den som läser den kommer aldrig mer att tvivla på att tordyvlar kan påverka historiens gång. Ibland förbleknar minnet av en boks innehåll, medan känslan av läsningen dröjer sig kvar. Så minns jag till exempel precis hur det kändes det där sommarlovet att läsa Marryats Flygande holländaren, trots att jag inte längre kommer ihåg detaljerna i intrigen.

Böcker gör världen större: det finns något utanför min dörr, på andra sidan jordklotet och bortom gränserna för det som hittills varit min föreställningsvärld. Innan man kan förverkliga drömmar och förändringar måste man se dem som alternativ i fantasin, och den som lär sig detta tidigt har en fördel för resten av livet.

Annonser