Etiketter

, ,

Jag hör till dem som alltid ser fram emot det där magiska klockslaget i oktober varje år, när årets Nobelpristagare i litteratur ska tillkännages: vem har just det här årets ansetts vara den av all världens författare som är mest värd att uppmärksammas med världens mest prestigefyllda litteraturpris? Är det en man eller en kvinna, en europé eller en utomeuropé, en välkänd och läst författare eller en okänd och svårtillgänglig? Nästan alltid väcks mitt intresse att läsa något av vederbörande, och på så sätt har jag också inlett några bestående bekantskaper, bland de senare årens pristagare framför allt Coetzee. Av 2006 års pristagare Orhan Pamuk läste jag först romanen Snö, men snubblade gång efter annan över översättningen så att jag till slut tappade lusten och gav upp. Som tur var gav jag mig senare i kast med hans självbiografiska Istanbul, som visade sig vara en läsupplevelse.

2007 var det så dags för Doris Lessing, som även hon var en oläst författare för mig. Onekligen verkade hon intressant, men var skulle man börja? Jag fick tipset att läsa hennes självbiografi i två volymer: Under huden och Vandra i skugga. Trots att det ibland tog emot, så läste jag ändå ut den första volymen, med blandade känslor.

Så läste jag en annan bok emellan och hade sedan för avsikt att läsa den andra volymen, men efter femtio sidor konstaterar jag i dag bara att jag hellre läser något annat. Sä lät jag i stället Babtjenkos Krigets färger, en fasansfull, naken krigsskildring, bli min söndagsläsning.

Så vad ska man då säga om Lessings självbiografi? Visst finns där saker som jag tycker om – skildringen av tiden (slutet på det brittiska imperiet), samhället (det sydrhodesiska) och Doris Lessings speciella öde som en mycket ovanlig och självständig kvinna i denna värld. Och förstås kan en Nobelpristagare skriva, och visst dras man stundtals med i berättelsen av fascination och önskan att få veta förtsättningen. Men ändå.

Vad jag har svårt för har något att göra med tonfallet, som är självsäkert på gränsen till det kaxiga, och i all avsaknad av tvekan och undran. Kategoriska uttalanden saknas inte, och en del har jag riktigt svårt för, som t ex åsikten att tonåriga flickor borde förses med en mentor i form av en mogen älskare, eller att dagens tv-kultur har förstört en tidigare, mer levande umgängeskultur.

För all del – Lessing gör upp med sitt kommunistiska förflutna, men denna uppgörelse är lika självklar som ”den rätta tron” en gång var. Som mamma, kvinna, människa undrar jag dessutom om hon verkligen är ärlig när hon så lättvindigt beskriver hur hon lämnar två av sina barn kvar i Afrika när det blir dags att bryta upp och flytta till England och London. Antingen är hon verkligen ärlig i denna beskrivning – och det fyller mig med skepsis inför henne som person – eller så är hon inte alls ärlig – vilket inger skepsis inför Lessing som memoarförfattare.

Vidare stör mig författarens ideliga påpekanden om sin egen attraktionskraft som ung. Det påminner mig bara om de gamla damerna på ålderdomshemmet där jag jobbade för en evighet sen och som alla, enligt egen utsago, var så ovanligt vackra i ungdomen.

Hur som helst – jag tänker faktiskt ge Doris Lessing en chans till. Gräset sjunger ligger och väntar på nattduksbordet, men jag ska först läsa några böcker av andra författare emellan.

Annonser