Etiketter

En av mina mest tacksamma arbetsuppgifter är att gå bokronder på sjukhuset. Utlåningsstatistiken hoppar man kanske inte högt över, men om det gick att mäta kvaliteten i möten och utlån, så skulle denna verksamhet kamma in höga poäng. För ett tag sedan fick jag höra av en patient att jag nog har ”det roligaste jobbet på hela sjukhuset”, och det är inte utan att jag håller med. Men dessutom har jag en hemlig uppgift, som jag i och för sig ofta tar mig an och som bara jag själv känner till – jag är nämligen observatör. På sjukhusets olika avdelningar har jag bland annat observerat fenomenet ”klass” och dess uttryck. Och jag har konstaterat: klassen sitter i kroppen.

Eftersom de flesta som ingår i sjukhusets personal (förutom bibliotekarien då) är klädda i samma vita rockar, kan man roa sig med en gissningslek: är personen som står framför mig undersköterska, sjuksköterska, läkare eller städare. Förstås gissar man inte alltid rätt, dock förvånansvärt ofta.

Tecken att tolka handlar om kroppshållning, blick, röstens styrka och stadga, övervikt eller inte. (Och det verkar inte nödvändigtvis vara de som tjänar mest som äter mest.) Egentligen kan allt sammanfattas i ordet ”självkänsla”. Så efter alla dessa år av socialdemokratiskt folkhem och löneutjämning, så finns klassen där: ristad i kroppen. I skapandet av hierarkier visar vi människor oss som de djur vi är, och föga verkar det hjälpa undersköterskans självkänsla att även hennes länk i kedjan är oumbärlig.

Så var befinner jag mig då själv i denna rangordning? Rätt långt ner säkert, ofta mött av reaktionen: ”Jaså, det finns ett patientbiblitek här på sjukhuset, det hade jag ingen aning om…” En uppgift att ta på allvar är att sträcka på ryggen, se alla i ögonen och reagera med självklarhet när hela ronden står och väntar utanför sjuksalen för att jag ska få slutföra min uppgift innan de påbörjar sin.

Annonser