Etiketter

, ,

På Bokmässan i Göteborg sitter Suzanne Brøgger strax intill mig under Göran Rosenbergs seminarium om sin bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Till en början fingrar Brøgger på sin mobil. Twittrar hon eller messar? Hennes ouppmärksamhet stör mig, så det känns bra när hon lägger telefonen ifrån sig. Sedan följer 45 gripande minuter om ett europeiskt öde.

Under de senaste åren har det kommit ut tre uppmärksammade böcker på svenska som berör Förintelsen. Alla tre är otroligt bra – välskrivna och djuplodande – och alla tre har sin egen ingång och egna perspektiv. De rör sig – med olika slagsida – mellan biografi och roman. Jag tänker på Steve Sem-Sandbergs De fattiga från Lódz, Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står vägen kvar, och Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Samtliga berörde mig starkt. De fattiga från Lódz är skriven som en roman, på dokumentär grund. Den har ett språk som det lyser om, så vad än man läser direkt efter riskerar att kännas platt och lite ytligt. För mig var det en bok av Håkan Nesser, som egentligen inte alls är en dålig författare, men han är uppenbarligen inte av Sem-Sandbergs dignitet.

Och i Wienerwald står träden kvar är snarast en biografi. Den handlar om den lille judiske pojken Otto från Wien, som skickas iväg till Sverige av sina föräldrar strax innan kriget bryter ut. Boken är en sorglig berättelse om längtan och avsked men också om ett föräldrapars kärlek till sitt barn. Sonen och föräldrarna återsåg aldrig varandra.

Göran Rosenbergs bok läste jag under några semesterdagar i somras, och jag återupplevde den under författarens framträdande på årets Bok- och Biblioteksmässa. Den är en sons försök att förstå en för tidigt bortgången far, och därigenom också sig själv. Precis som Elisabeth Åsbrinks bok handlar också Göran Rosenbergs om Sverige i ett visst skede, men medan berättelsen om Otto utspelar sig i ett land präglat av krig i omvärlden, så handlar Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz om åren efter kriget, om uppbyggnaden av folkhemmet. I denna av framtidstro präglade tid, i ett Sverige utan egna traumatiska minnen av kriget, överlevde inte Göran Rosenbergs far Dawid Rosenberg. Han lämnade egentligen aldrig Auschwitz, utan hans färd efter befrielsen blev bara ett kort uppehåll. Sedan tog han sitt liv.

Av central betydelse i Rosenbergs bok är tanken om hur ett barn gör världen till sin, och vilket djupt trauma det innebär när den världen tas ifrån en. Överlevarna från Förintelsen hade dessutom inte bara fråntagits det som varit deras värld – de mänskliga och kulturella, samhälleliga sammanhangen – utan också blivit bestulna på det liv de levt före kriget, på barndomens och ungdomens minnen. För de flesta gjorde det för ont att minnas.

Man kan fundera över varför litteratur om Förintelsen ständigt finner nya läsare och varför ämnet aldrig tycks uttömt. Svaret på det sistnämnda är säkert att Förintelsen inte kan avhandlas en gång för alla, eftersom frågorna är för många och svaren sällan självklara. Det är fråga om något oerhört, som berör människor på individnivå såväl som på samhällelig och politisk nivå.

Berättelsen om Förintelsen handlar om grundläggande existentiella frågor – om livets mening, Guds existens eller frånvaro, människans ondska och godhet, betydelsen av tillhörighet och förlust, av kärlek. Samtidigt ställer den frågor om hur det kunde hända – då och där. Var går gränsen mellan civilisation och barbari, om en sådan gräns alls finns? Och hur ser tråden ut som går från då till nu, till vår egen tid? Är vi immuna, har vi lärt oss? Var andra världskriget en parentes i Europas historia som vi inte behöver befatta oss med eftersom det går att förstå utifrån de historiska utgångspunkterna? Hur förklarar vi då Balkankrigen på 90-talet?

Det viktigaste är att inte sluta ställa frågor.
Läs också Och i Wienerwald står träden kvar

Advertisements