”Han kommer till mig från ett annat håll, filtrerad genom tiden, genom andras dåliga minne, genom sina föräldrars ordrika svar på brev som inte längre finns kvar.”

Elisabeth Åsbrinks Augustprisvinnare i fackboksklassen förra året Och i Wienerwald står träden kvar är en upplevelse från första sidan till sista. Som grund för berättelsen ligger de 500 brev från föräldrarna och andra släktingar i Wien som den judiske pojken Otto Ullmann tog emot i Sverige under krigsåren. 13 år gammal skickas han, i början av 1939, tillsammans med 60 andra judiska barn iväg till Sverige med hjälp av Svenska Israelmissionen och en pastor Pernow. Han hamnar först i Skåne, sedan i Småland.Tanken är att föräldrarna så småningom ska komma efter, och i början är breven också fulla av hopp och förtröstan. Så småningom blir korrespondensen allt glesare, mindre ordrik och allt mindre hoppfull. Vad som inte skrivs ut, men vad man som läsare förstår, är att det så småningom bär av till Auschwitz för alla de kvarvarande släktingarna i Wien.

I Sverige får tonåringen Otto arbeta i handelsträdgård och som dräng. Snabbt lär han sig svenska, och så är han med en gång svensk och ändå inte. När han kommer till gården Elmtaryd i småländska Agunnaryd blir han god vän med den unge Ingvar Kamprad. De arbetar, går på dans och uppvaktar flickor tillsammans.

Det är inte en roman som Elisabeth Åsbrink har skrivit, även om det finns passager där författaren beskriver huvudpersonernas tankar och känslor. Ofta gör hon det dock försiktigt och med förbehåll, t ex (på s 14): ”Som sagt, säker kan man inte vara. Ändå vågar jag slå fast att Elise – en kvinna jag aldrig träffat – älskade sitt barn”. Såväl händelser som Ottos känslor – hans längtan, sorg och ilska – tolkar Åsbrink utifrån breven. Ottos egna brev finns inte bevarade, men hans röst ekar i föräldrarnas svarsbrev. Så är det också en berättelse om förädrakärlek och föräldraomsorg – fömaningar om att Otto ska äta ordentligt och frågor om hans längd och vikt, uppmaningar om att sända foton så att förädrarna kan se hur han utvecklas.

Inte minst är detta också en bok om Sverige under andra världskriget – om den restriktiva flyktingpolitiken och om det utbredda judehatet. Det är en text med stundtals poetisk lyster, medan det emellanåt helt enkelt är ett journalistiskt reportage. Författaren har bland annat själv varit i Wien och gjort gedigen research i arkiv för att ta reda på vad Ottos far Josef tvingades utföra för sysslor i Gestapos tjänst innan han själv skickades i väg till koncentrationsläger 1944.

Dessutom är detta en bok om Ingvar Kamprad och nazismen, ett försök att förstå paradoxen att Ingvar var bästa vän med juden Otto samtidigt som han var övertygad nazist. Kanske kan man i denna paradox finna en kunskap, inte bara om människan Ingvar Kamprad, utan om mekanismen i extrema rörelser överlag. Eller så förblir det en paradox.

Förintelsen har som bekant skildrats i bok efter bok, i romanform såväl som på fackprosa, utan att ämnet någonsin blir uttömt. Kanske är det för att det har så många ingångar, och på djupet berör frågor om godhet och ondska och om förhållandet mellan civilisation och barbari. Det handlar om något oerhört och svårgripbart, som ändå ekar i vår egen tid. Nazismen är inte död, och ensamma flyktingbarn har inte slutat komma. Och så detta – att i Wienerwald står träden kvar, trots allt, som kontrast till avgrund och katastrof. Livet går vidare, och börjar om.

Publicerades ursprungligen på http://www.bokcirklar.se

Annonser