Etiketter

Det finns en berättelse i min familj om hur jag i slutet på 60-talet, två eller tre år gammal och knappast särskilt talför, utropade ”Palme” när en tidning med Olof Palmes porträtt en dag damp ner i brevlådan. Sedan var han ständigt närvarande i det offentliga rummet tills han dog, och jag själv blivit vuxen.

Jag inser plötsligt att det finns vuxna svenskar som inte har egna minnen av när Palme mördades. Och jag inser att tiden går, och vi med den. Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Palme handlar om människan och politikern, men också om en tid och en tidsanda, som till stor del sammanfaller med min barndom och tonårstid.

Sverige förändrades under den här tiden, eller som Jörn Donner säger i en intervju i filmen: ”Folkhemmet blev allmän egendom”. Socialdemokratin började få  problem, och i slutet av sitt liv ser Palme också märkbart tröttare ut. Diverse affärer  (IB- och Geijeraffärerna, exempelvis) hade fått hjälteglorian en aning på sned. Till detta kom hatet mot Palme, som tog sig helt barocka uttryck, till exempel i en docka föreställande Olof Palme som sparkades runt på Moderaternas valvaka 1985.

Det var något osvenskt över Palme, om uttrycket tillåts. Men så hade han ju också rötter såväl i Lettland som Finland, och ja, på Östermalm. Kanske finns svenskheten någon annanstans. Han hade ett självförtroende och ett patos som trollband en del och stötte bort andra, och som ibland yttrade sig som förakt och arrogans.
Men filmen visar inte bara den offentliga Palme, utan också maken och pappan. Såväl Lisbet Palme  som de tre sönerna har låtit sig intervjuas. Bilden de tecknar är ömsint, av en far som visserligen svischade förbi familjen vid frukosten på morgnarna och sedan kom hem först när barnen lagt sig, men som gav sina nära obruten uppmärksamhet på sommarstället på Fårö fyra veckor per år.  Kanske var Olof Palme inte en modern man med våra mått mätt, men väl en modern politiker i sin tid.

Det internationella engagemanget får stort utrymme i filmen. Palme regerade som bekant starkt mot såväl höger- som vänsterdiktaturer, med undantag av Kuba. Ett inslag om hur han med svensk delegation tas emot som Castros hedersgäst står ut som något märkligt och smått obehagligt. Uppenbarligen hade han sina blinda fläckar.

Andra obehagligheter är olika sammanhang där han bevisligen ljög, exempelvis i samband med IB-affären. Sammantaget visas en bild av en komplex människa och politiker, inte skönmålad, men verklig.

En stark scen i filmen är när Anna Lindh håller tal vid Palmes kista och säger att ”Man kan mörda en människa men inte hennes idéer”. Filmen börjar och slutar med döden, på Sveavägen, men handlar inte om mordet eller mordgåtan. För många unga i dag är Palme kanske framför allt en mördad statsminister, så om den här filmen kan bidra till en fylligare bild av en människa som till stor del format det samhälle som vi fortfarande lever i, så är mycket vunnet.

Filmen Palme visas på biografer runt om i landet just nu, och under jul- och nyårshelgen kommer en tredelad tv-serie som bygger på samma material att sändas.

Annonser