Egentligen handlar det väl om något djupt mänskligt , nämligen behovet av gemenskap. Man vill höra till någonstans, inte hamna utanför och inte förknippas med fel saker. På något annat sätt kan jag nämligen inte förstå att den svenska kulturdebatten så lätt drar iväg, och ofta tycks handla om något annat än vad man vid första anblicken kan tro. För eller emot hen, för eller emot Lilla hjärtat blir en fråga om en knivskarp gräns mellan rätt och fel, där alla nyanser, alla invändningar och alla frågor saknas. Och där vissa  åsikter förväntas följas åt, paketerade och klara.

Det vill säga om man hårdrar det. För om det som jag just beskrivit är en tendens i tiden som kommer till uttryck i de sociala medierna, så finns fortfarande nyanserna på annat håll, främst i de traditionella medierna. Åtminstone ibland.

Jag skulle ändå vilja säga att vår tid lider brist på eftertanke. Kanske har ingen tidsperiod före oss varit så fixerad vid ungdom och så distanserad från dess motsats – mognad, erfarenhet, ålderdom. Brist på kunskap och erfarenhet ses inte sällan som en fördel och kallas då till exempel att se på saker och ting med ”nya ögon”.  Världen ständigt ny, fast den ju inte alls  är det.  I själva verket tror jag att det är förödande att inte använda den genväg som tidigare generationer, andra människors erfarenhet, är. Till exempel med hjälp av skönlitteratur.

Vi tycker lätt att vi som råkar leva just här och nu är förträffliga och gör det rätta, att vi är så  synnerligen medvetna och fördomsfria, men de flesta av oss  gör bara som de flesta alltid har gjort: som alla andra. Få går mot strömmen, ändå är det med dem som världen går framåt. Men man kommer aldrig framåt om man inte har någon koppling bakåt, till historien. Och om man inte tänker efter.

Annonser