Etiketter

, ,

De flesta läsande människor slukar ibland en deckare, förutom de som inte läser något annat – jag känner biblioteksbesökare som läser tio deckare i månaden, år ut och år in –  och de som aldrig kan tänka sig att läsa en deckare. Själv läser jag några om året,  väl valda och när jag känner att sinnesstämningen är den rätta. Jag vet inte hur den norska traditionen att läsa deckare till påsk har uppkommit, men jag förstår att man hellre läser deckare på våren, i ljus och värme, än på hösten. En deckare är som en karamell, varken mer eller mindre, och ibland vill man ju suga på en sådan.

sherlockholmes

Deckare handlar inte om döden, kanske inte heller om mord, utan om mordgåtans lösning, om dramaturgi och upprätthållande av spänning. Fasan hålls på avstånd när läsaren i sin favoritfåtölj rycks med av berättelsens magi, av kontrasten mellan idyll och avgrund, mellan  trygghet och skräck. Kanske är känslan av fiktion särskilt påtaglig när man läser deckare: ”Det händer andra, inte mig”.  När jag för några år sedan regelbundet höll bokprat på ett Hospice så efterfrågades, precis som på biblioteket, ofta deckare, gärna grymma och blodiga. Fast vi försökte nog  i förment välmening undvika böcker med titlar som ”En bra dag att dö” eller ”Konsten att dö”.

En bra deckare har en intrig som fångar och helst överraskar läsaren, dessutom måste det finnas  en trovärdighet och ett mått av psykologisk subtilitet för att man inte ska sluta läsa. Och miljöerna är alltid viktiga. En del deckarförfattare förmår väva stora och komplicerade vävar av händelser i nutid och dåtid, av platser och relationer. Men det ska till en Stieg Larsson för att det inte ska gå över styr. En bra deckare har också en detektiv eller annan huvudperson med intressant privatliv som man får följa så där lite lagom. Och den svenska deckarboomen har bidragit med skildringar från Kiruna i norr till Ystad i söder, och det tycker jag om.

Men hur det än är så har genren sina begränsningar, det blir ju så när ramarna är i hög grad givna. Vill man läsa inträngande personporträtt och förstå psykologiska och samhälleliga samband, så ska man kanske söka annan litteratur, även om bra deckare innehåller sådana inslag också.

Bland mina egna deckarfavoriter finns Åke Edwardson, Håkan Nesser, Arnaldur Indridasson och Åsa Larsson. Den sistnämnda blev jag tipsad om av en biblioteksbesökare som menade att hon utmärker sig bland de svenska deckarförfattarna. Och det är sant, hon uppfyller alla de kriterier som jag just beskrivit. Just nu vistas jag tillsammans med Åsa Larssons romanfigurer i Kiruna-trakten, i det karga men vackra landskapet med ofta karga och fåordiga människor. Naturen är hänförande, människorna bär på hemligheter. Och jag kan inte sluta läsa, för jag vill veta hur det ska gå, och vad som föregått händelserna, vem som mördade och varför och hur trådarna bakåt i historien och mellan människorna ser ut.  Sedan vilar jag nog från mördare ett tag.

Annonser