Etiketter

, ,

Det samtida svenska debattklimatet ger mig ibland associationer till 70-talet. Jag var barn då, men alla som är vuxna i dag har ändå en föreställning om och ett förhållande till det samhällsklimat som rådde på 70-talet. Mycket av det som vi betraktar som självklart har sin upprinnelse i detta decennium, när den politiska kampen handlade om grundläggande ting som rätten till abort och utbyggnaden av daghemsplatser, om delat föräldraansvar. Arvet från 70-talet är till stor del något bra och omfattas också i stort sett från höger till vänster på den politiska skalan i dag.

Men det är något annat jag menar, något som handlar om tilltron till heltäckande teoretiska förklaringsmodeller, -ismer att lägga som ett filter över verkligheten, och en därmed sammanhängande tendens till hårddragning och konfrontation, ett svart-vitt sätt att tänka: det goda och det onda, vi som tycker det rätta och de som tänker fel. Jag tycker att det är intressant att fundera över vad man kommer att le åt om 20, 30 eller 40 år när man ser tillbaka på 2010-talet. Många av de ideologiskt mest militanta på 70-talet ler numera milt överseende vid minnet av sig själva. Då, på den tiden, var humorn långt borta. På 70-talet var det marxismen som var tänket för dagen, i dag handlar det om annat, framför allt genus och antirasism.

Det råder ingen tvekan om att det finns underliggande strukturer i samhället som såväl formar oss som begränsar, hjälper och stjälper, och att dessa strukturer till stor del finns inbyggda i våra medvetanden. Till exempel finns det en könsmaktsordning, där kvinnor och det som är feminint konnoterat har mindre prestige, värderas lite lägre, än män och manligt konnoterat. Men om man, efter att ha konstaterat detta, tror att alla kvinnor i alla sammanhang är underordnade alla män, så ser man inte verkligheten sådan den är, med alla skiftningar och undantag, man ser inte människorna i strukturen utan bara strukturen själv.

Om man till exempel har försett sig med klassiska genusglasögon så ser man nog inte att Maria Sveland är en kvinna med stor makt, ungefär lika stor makt och mediautrymme som Janne Josefsson. Den berömda s k gubbslemdebatten på årets Gräv-seminarium är intressant på flera sätt,  inte minst för hur den tolkades, och ja, att så många var så snara att göra tolkningar om Maria Svelands och det feministiska budskapets underordning utan att ha hört debatten.  När Kristianstadsbladets ljudfil publicerades, avtog drevet.

Att se mönster i samhället är alltså viktigt, men om man inte förmår vara öppen i sin tolkning av omvärlden så blir dessa mönster snarare ett fängelse, ett filter, som får en att se vissa saker men inte andra, och ibland onekligen se sådant som inte finns.

På samma sätt har det gångna årets olika rasism-debatter tenderat att vilja skära en knivskarp gräns mellan att vara eller inte vara – rasist. Vithet och icke-vithet har framställts som ett betydelsebärande motsatspar, som gör oss till fångar i vår hudfärg mot vår vilja. Jag betvivlar inte att det finns rasism i Sverige, och jag skulle heller aldrig svära mig själv fri från att någonsin ha tänkt i rasistiska banor. Ingen människa är fri från fördomar, och det är vars och ens ansvar att så gott det går skärskåda dem. Men ändå – när det talas om ”djupa rasistiska strukturer” i Sverige så undrar jag hur man då ska beskriva Nazi-Tyskland eller Sydafrika under apartheid. Orden är ju liksom redan intecknade.

När vår son gick något av de första åren i skolan arbetade det en man på hans skola som han i något sammanhang hade anledning att beskriva. Jag kommer inte ihåg vad det gällde, men jag kommer ihåg Villes beskrivning av mannen – rolig, med roliga kläder, skämtar alltid. När min man sedan  av en händelse fick se den beskrivne mannen såg han också vad Ville inte hade nämnt i sin beskrivning: den kolsvarta hudfärgen. För Ville, som vuxit upp i en internationell miljö med kompisar av alla kulörer och från jordens alla hörn, var hudfärgen hos mannen ingen egenskap värd att nämna, i alla fall inte det mest intressanta, just då.

Nu har Ville hunnit bli 18 år och lever i ett samhälle där det inte går att vara färgblind på ett barns vis, och där talespersonen för Afrosvenskarnas riksförbund Kitimbwa Nabuni uppmanar oss att tala om bruna svenskar, vita svenskar och svarta svenskar. På något sätt är det lite sorgligt.

Annonser