Etiketter

,

En klasssiker är en klassiker är en klassiker… Eller? Vad definierar egentligen en klassiker? Och vem bestämmer vad som är en klassiker? Frågan hänger nära samman med an annan, nämligen den om huruvida det finns eviga värden. Jag vill nog mena att det gör det, även om dessa värden kan tyckas glida ur handen som en hal tvål när man väl tror sig ha ringat in dem. Vad som i alla fall är säkert är att det finns eviga frågeställningar, ämnen som intresserat människor sedan tidernas begynnelse, och som satt avtryck i litteraturen, konsten och musiken.

Fragonard, La liseuse

En litterär klassiker är en titel som finns på skolelevers litteraturlistor. Eller? Alla bibliotekarier är väl förtrogna med dessa listor: ”Ge mig Steinbeck eller Flaubert, Strindberg eller Karin Boye, vad som helst bara boken inte är för tjock…” För en del är skolans klassikerläsning förbunden med tvång och tristess, för andra blir den en ögonöppnare, en väg in i litteraturen. Kanske är det en fråga om mognad och tajming, och om lärares (och bibliotekariers) känsla för att sätta rätt bok i händerna på rätt elev.

Egentligen handlar all litteratur, klassiker eller ej, om samma ämnen – mest om kärlek och död, och för övrigt allt däremellan: tillhörighet, svek, förlust, livsval. Men somlig litteratur ställer fler frågor och ger mer originella svar eller inga svar alls, har mer av finess och mindre av klichéer och tar läsaren på större allvar.

Kanske är en klassiker helt enkelt ett verk som undgått tidens tand, som förmår säga människor något generation efter generation, samtidigt som förstås även en klassiker är präglad av sin tid och inte sällan avslöjar denna tids blinda fläckar. Men även blinda fläckar har något att säga eftersom de är en del av historien. Om man skulle gallra bibliotekens bestånd utifrån vår egen tids värderingar skulle hyllorna gapa ganska tomma.

Så några personliga klassikertips:

Virginia Woolfs Mot fyren för att den på ett ypperligt sätt beskriver tidens gång, föräldraskapets vedermödor, manligt och kvinnligt.

Kallocain av Karin Boye för att den skrevs som en dystopi men ändå har eller har haft beröringspunkter i samhällen nu och historiskt.

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij för att det knappast finns någon annan roman som tar de existentiella frågorna på lika stort allvar.

Och så ungdomsklassikern Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Den som läst den kommer aldrig mer att tvivla på att en tordyvel kan påverka historiens gång.

Annonser