I en intervju för SVT:s Babel för inte så länge sedan sa Martin Schibbye två saker som fick mig att hoppa till.  Det ena var ett svar på frågan om han ångrat att han gav sig i väg till Etiopien och Ogaden, med tanke på vad som sedan skedde.  Svaret var att nej, Martin Schibbye ”tror inte på ånger som journalistisk metod”.  Det andra handlade om eventuella inslag av äventyr och äregirighet i  Schibbyes olika journalistiska projekt, men nej, sådana inslag finns inte, menade Martin Schibbye.

Martin_Schibbye

Jag beundrar människor som drivs av idealism, av vilja att göra världen bättre,  tron på att det faktiskt går. Men jag förundras också av människor som, när de vänder blicken inåt, mot sig själva, bara ser godhet och välvilja och inte minsta tillstymmelse till äregirighet eller andra mindre vackra drag. Precis som om människor och deras motiv verkligen var svart-vita, onda eller goda, antingen eller. Om det är så,  vill man ju förstås hamna på rätt sida om skiljelinjen.  Men allt finns i oss alla, förstås i olika proportioner, men den där skiljelinjen går väl snarare inom varje människa än mellan människa och människa? Och att ånger eller dess motsats – beslutsamhet,  eller någon annan känsla överhuvudtaget, skulle kunna vara valbar och del av en (journalistisk) metod förefaller  på samma sätt spegla ett selektivt synsätt, ett synsätt som mer handlar om hur man skulle vilja att saker och ting var än hur de verkligen är.

Ändå, och samtidigt just på grund av invändningarna, lockas jag av Martins och Johans berättelse och vill läsa boken.

Annonser