November är en månad med dåligt rykte, vars enda konkurrent om benämningen ”årets tråkigaste månad”  är februari.  November sägs vara innehållslös, grå och tråkig som en disktrasa eller havregrynsgröt och lika oegenomtränglig som dimman i Lützen. I november har löven fallit av träden, färgerna är borta och, ja, man bara väntar. Väntar på vad? På snön? Julen? Antagligen, ja, men sen då?  Tveklöst är det en lättnad när julen är över och man kan kasta ut granen  (som har börjat barra så irriterande) och i stället köpa tulpaner och byta julens röda och gröna färger mot något ljusare och mer vårlikt, kanske gult och vitt? För vid den tiden – i januari, när ljuset börjar komma tillbaka – så börjar man förstås se fram emot våren, mot vårblommor och en sol som värmer. I april har man sedan anledning att börja planera sommaren och semestern och sedan… börjar allt om igen.

Skånsk höst_640

Ungdomens riktning är framtiden. Aldrig annars kretsar livet så mycket kring framtiden som när man är ung, ja helt naturligt är det så, för aldrig annars upptar den så stor del av ens förväntade livstid.  Allt eftersom åren går blir det viktigare att lära sig leva i nuet . Ändå är just det så svårt, medan det är så lätt att i tanken alltid ligga ett steg före.

Ett av barndomens privilegier är  att man inte förstår allt. Det dröjer innan hjärnan omfattar alla väsentliga begrepp, till exempel ”tid”. Båda mina barn sa, var för sig, när de var små: ”Sen, när jag är stor och du är liten…” Det är också svårt att förstå tidsmarkörer som ”för en vecka sedan”, ”förra månaden” eller ”förra sommaren” när den egna erfarenheten av tid är begränsad. Ett av mina barn brukade under en period säga ”i går” om all förfluten tid. Som mamma eller pappa till ett litet barn försöker  man  ändå pådyvla de små begrepp som ”genast” (kom! ät upp morötterna!) eller ”snart”, för det mesta utan framgång.

De flesta lär sig förr eller senare vad det innebär att man genast måste göra detsamma som man gjorde i går och i förra veckan, och att tiden är den axel längs med vilken våra liv utspelar sig. Hur man än försöker, så går det inte att ändra händelsernas inbördes ordning (fast en del försöker) – verkan följer alltid på orsak och de frysta ögonblicken i det förflutna  går inte längre att påverka. Men går det att känna igen ögonblicket som föregår en accelererande rörelse? Avgränsa dess belägenhet i tiden? Ibland i efterhand, men sällan innan det är för sent att hejda det som rör sig i sin egen bana. Vilken tur, ändå, att livet inte går att modifiera i efterhand.

Det finns en saga som handlar om att vi bor i en tår som trillar ur en jättes öga, och vårt liv varar den tid det tar för tåren att falla till marken. Är det långt? Eller kort? Alltid för kort. Ändå – banden såväl bakåt som framåt kan man se om man vill. Min farmors mor Hildegard var född 1886. Jag vet ju inte, men det är fullt möjligt att hon under sin barndom träffade någon som var född på 1700-talet. På samma sätt är det tänkbart att jag redan träffat någon som kommer att leva in i 2100-talet. Tanken svindlar, men ger mening och perspektiv: i en människa – mig – fem århundraden.

Förresten så måste inte november, ens i vår vrå av världen, vara en månad av väntan, något som man vill komma förbi och glömma. November kan vara en månad att tycka om. Ljuset och värmen, som saknas ute, får man ordna själv. November är inte som juni – obarmhärtigt avslöjande –  utan mild, och har, om man väljer att se det så, mjuka hörn. November bjuder in till att tända ljus och läsa böcker i favoritfåtöljen. Och om man inte vet vad man ska läsa, så kan man välja Sent i november av  Tove Jansson. I Mumindalen finns det en blå glaskula, där en allt mörkare omvärld återspeglas.  Men en dag – plötsligt – syns det ett ljus i kulan…

Annonser