Etiketter
Jag har precis läst ut en av mina julklappsböcker – Margareta Strömstedts Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Det är en underbar bok som egentligen bara har två brister: till att börja med titeln, som är för lång. Den är förresten ett citat från ett möte med Aksel Sandemose, för den som undrar. (Även författarens föregående bok har en lång titel – Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv). Den stora bristen är dock att boken tar slut så fort, för jag hade gärna vistats längre i Margareta Strömstedts sällskap. Hon är nämligen sällsynt klok.
Boken liknar Natten innan de hängde Ruth Ellis… till upplägget, och så vitt jag minns också till innehållet. Båda är en samling texter med teman ur Strömstedts liv, såväl det professionella som det privata. Jag hoppas att hon har fler berättelser på lager, och att hon hinner skriva, innan livet rinner ut.
Margareta Strömstedt har hunnit bli 82 år, så hon har mycket i bagaget. Hon skriver om uppväxten med den kärleksfulle pappan – predikanten, och mamman som var psykiskt instabil. Så blev frigörelsen en frigörelse från den puritana frikyrkligheten men också, så småningom, från en förutbestämd kvinnoroll. 50- och 60-talens kvinnosyn skavde och begränsade den som ville något annat än att vara vacker och behaga och passa upp. Margareta Strömstedts man är Bo Strömstedt, under många år först kulturchef och sedan chefredaktör på Expressen. Om äktenskapet med honom – om kärleken men också problemen och kampen för att få eget utrymme skriver hon fullständigt ärligt. Så småningom formar Margareta Strömstedt det skapande yrkesliv hon vill ha – som kritiker, tv-producent och författare.
Det känns som om hon fångar tidsandan på kornet – 50-talets, det tidiga 60-talets såväl som 70-talets. När hon under 70-talet arbetar som producent på TV2, känner hon ibland igen den fundamentalism som fanns i hennes barndoms frikyrka – bara i en annan stöpning.
En berättelse som återkommer handlar om sexuella kränkningar i det kulturliv författaren och hennes man tillhörde, till exempel om den högt uppsatte chefen i Svenska Filminstitutet som under en fin middag låter sin hand glida under Margareta Strömstedts kjol. Ett annat återkommande ämne är barn och deras utveckling, ett intresse som började under studierna vid Folkskoleseminariet i Lund på 50-talet och sedan fortsatte genom det skiftande yrkeslivet, via vänskapen med Astrid Lindgren och via de egna barnen och barnbarnen.
Boken handlar till stor del om möten, inte minst med författare. Astrid Lindgren blev en nära vän, som hon dessutom skrev en biografi om. Andra kulturpersonligheter som passerar revy är Tove Jansson, Ingmar Bergman och Aksel Sandemose. Men mest av allt får man som läsare ändå möta Margareta Strömstedt själv.
Det här är en bok att bli glad av, även om den bitvis är sorglig. Det är en tankebok och en klokbok av en människa som levt och reflekterat och utvecklats, en människa som har sinne för proportioner, som har klarsyn och humor.