Etiketter

,

De tre senaste torsdagskvällarna har jag följt Belinda Olssons kamp med sin egen och samtidens feminism med stor behållning och sett fram emot varje avsnitt. Jag har gillat hennes öppna och nyfikna inställning och inte förstått varför många kallat denna inställning för hånfull. Jag tycker att detta är public service att vara stolt över.

belindaDessutom har jag följt debatten runt programmen och funnit den minst lika intressant. Varför? Tja, för att den säger så mycket – om Sverige i dag, om hur vi ser på oss själva och andra, på medias roll, på vad som får sägas och inte.

Reaktionerna kom redan på trailern, innan någon vanlig människa sett det första programmet. I och för sig är det inte ovanligt på internet att människor kommenterar texter utan att ha läst mer än rubrik eller ingress, så det var kanske inte oväntat. Frågan ”Har feminismen spårat ur?” ansågs generellt vara fel ställd. Och så har det fortsatt, på sociala och etablerade medier. Det har talats om att SVT havererat, om hån, om att Belinda borde få en smäll på käften eller en dolk i ryggen. Många har uttryckt mycket känslor – ilska, frustration, förolämpning, allt kollektivt, i synnerhet på twitter. Välformulerade och positiva, nyanserade inlägg har förekommit, men varit få.

Livet är en kamp. Från det att vi föds till dess att vi drar vårt sista andetag utvecklas vi genom att övervinna hinder, de som finns i omvärlden såväl som i vårt eget inre. Också samhällen utvecklas genom kollektiva strävanden, fast det, precis som när det gäller individer, inte alltid handlar om en självklar linje från punkt A till punkt B och fast såväl samhällen som individer kan gå kräftgång och gå vilse. För att inte tala om att det inte alltid med säkerhet går att veta vad som är en utveckling och vad som inte är det.

Kanske behöver en rörelse, som feminismen, helt enkel en riktning, kanske ligger det i själva sakens natur. Utan motstånd ingen kamp. Och så blev feministen Belinda en måltavla att rikta sig mot och förhålla sig till, fast hon egentligen bara ville försöka förstå.

Sverige är oupphörligt fascinerande, på många sätt. Det är mitt land, men jag har som så många andra förmånen att se det lite från sidan, ta del av ett utifrånperspektiv eftersom jag lever med en människa som är född och uppvuxen i ett annat land. Fast man kan nog ha del av det perspektivet ändå, om man lätt blir skrämd av mobben och hellre ställer sig vid sidan av och observerar. En av de mest intressanta artiklarna i Belindagate är Therese Bohmans text i Expressen med titeln Kampmoral. Hon skriver bland annat:

I dag har vi ett journalistiskt klimat där en text liksom anses bli sannare för varje gång den delas. Och för varje delning blir det också lite svårare att vara den som tycker annorlunda. När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda, som en smart man skrev en gång.

För ett antal år sedan betydde ”feminist” något annat än i dag, eller åtminstone också något annat. Det var ungefär liktydigt med ”demokrat” och ett epitet som ingen vettig människa drog sig för att beskriva sig själv med. Men så hände något, och jag vet inte riktigt vad eller när, men ordet blev liksom kidnappat, fick en snävare och strängare  betydelse och varken ärkebiskopar eller statsministrar eller ens jämställdhetsministrar deklarerade längre att de var feminister.  Inte heller för en feministikon som Ebba Witt-Brattström känns ordet längre självklart, fick vi veta i Belindas program.

Det känns som att feminismen blivit just en -ism, en världsbild att lägga som ett filter över verkligheten,  och att ”antifeminism” därmed blivit ett ord att slå folk i huvudet med. Och jag är skeptisk mot alla slags- ismer. I stället tror jag på en komplex och ofta motsägelsefull verklighet full av gråskalor, vilket förstås inte innebär att maktstrukturer inte skulle finnas, men risken är uppenbar att man stirrar sig blind på dem och inte ser allt som faller emelllan och utanför.

Ja, och så det där med Sverige igen. Vi gillar ju olika. Eller? Alla vi som ogillar  Sverigedemokraterna skriver ju gärna under på det. Men hur lever vi i praktiken? Hur umgås vi och hur bor vi? Hur hanterar vi människor som har andra åsikter och värderingar än vi själva? Om feminism och annat. Vilken världsbild har de professionella tyckarna?

SVT-journalisten Joakim Lamotte menar i sin smarta text Fittstim och feminism är större än Södermalm och Maria Sveland att det blivit oroväckande tydligt att många proffstyckare på allvar tror att de flesta unga tjejer i Sverige går runt och kallar sig feminister, eller att det bara är vita kränkta män som inte vill använda ordet ”hen”.

Ett möte mellan olika verkligheter vore önskvärt.

Annonser