Etiketter

, , ,

Foto: Samantha Marx (CC BY 2.0)

Foto: Samantha Marx (CC BY 2.0)

När jag valde att bli bibliotekarie handlade det om flera saker med betydelse för mig personligen, kanske främst en kärlek till litteraturen och en intellektuell nyfikenhet. Att å ena sidan vara en läsfrämjare, å andra sidan en guide i den aldrig sinande informationsfloden, lockade mig. Och varken tiden eller internet eller drömmarnas konfrontation med vardagen under ett tjugo-årigt yrkesliv på folkbibliotek har ändrat på den lockelsen, och inte heller på upplevelsen av att det faktiskt är i detta som mitt arbete består, dag efter dag.

I centrum för yrket står det demokratiska uppdraget. Folkbiblioteken som kunskapscentrum och allas lika tillgång till litteratur och information. I Unescos Folkbiblioteksmanifest från 1994 står det:

Frihet, välfärd, samhällelig och personlig utveckling är grundläggande mänskliga värden. De kan bara förverkligas genom välinformerade medborgare med möjlighet att utöva sina demokratiska rättigheter och därigenom spela en aktiv roll i samhällslivet. Medborgarnas egna deltagande i utvecklingen av demokratin är beroende av en fullgod utbildning samt en fri och obegränsad tillgång till kunskap, tankar, kultur och information. Folkbiblioteket som lokalt kunskapscentrum utgör en grundförutsättning för ett livslångt lärande, ett självständigt ställningstagande och en kulturell utveckling för den enskilde och för olika grupper i samhället.

I den svenska bibliotekslagen lyder formuleringen som följer:

biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Eftersom det handlar om demokrati och yttrandefrihet, formulerat i svensk lag och i ett dokument som ska vara vägledande för svenska folkbibliotek, så finns det vissa tendenser i samtiden som oroar. Till dem hör en omformulering av demokratibegreppet, där röster hörs, från såväl bibliotekspersonal som besökare och debattörer i massmedia, som  dels förespråkar gallring av ”olämplig litteratur”,  i första hand definierad utifrån samtidens värderingar om kön och ras, dels inköp baserade på ideologi snarare än efterfrågan och kvalitet.

För det är precis som det står i Unescos manifest – att endast fri och obegränsad tillgång till kunskap och information ger människor möjlighet att bli självständigt tänkande.

Därför menar jag att biblioteken fortsatt ska, som de gjort de senaste årtiondena, spegla utgivningen och efterfrågan, men stå fria från kommersiella och ideologiska intressen, så långt det går. Bjuda in till delaktighet och dialog, lägga till och visa upp det som är bra, men inte undanhålla och giftstämpla, inte skriva in sig i en giftskåpstradition från Sverige i början av 1900-talet eller Sovjetunionen på 1970-talet.

Vi måste alla vara toleranta.  Att vara tolerant handlar om att fördra det som man inte gillar – för att någon annan gillar det, eller för att det helt enkelt är en del av historien, eller av vår mångfacetterade och splittrade samtid. Därför att världen inte alltid är eller har varit så vacker som vi skulle önska.

Om den stränga synen på bibliotekens bestånd ska genomföras konsekvent blir det absurt. Dostojevskijs kvinnosyn skulle knappast hålla måttet, och Taube är ju ibland en mansschauvinist som heter duga, för att inte tala om Strindberg. Och så vidare och så vidare. När det gäller barnlitteraturen så ligger flera av Astrid Lindgrens verk illa till, liksom  Almqvists Barna Hedenhös, klassikerna Max och Moritz, Huckleberry Finn och  Robinson Crusoe.

Uppräkningen blir meningslös, av det enkla skälet att historien har varit såväl sexistisk som rasistisk och homofob, vilket förstås speglas i litteraturen, inte bara undantagsvis, utan så gott som alltid. Om inte alltid direkt uttalat i böckerna, så mellan raderna, i frånvaron av berättelser.

Och någonstans handlar detta inte bara om synen på demokrati utan också om synen på och förståelsen av skönlitteratur. Läsning handlar inte alltid om att identifiera sig –  ibland erbjuder litteraturen i stället en möjlighet för oss att ställa oss vid sidan av, att se någon annans perspektiv, att sympatisera men också känna avstånd, t o m avsky. Litteraturen kan inte alltid linda in i bomull och beskriva en önskad, idealiserad verklighet.

När det gäller barnlitteratur och förmedlingen av densamma har det i alla tider funnits med ett pedagogiskt perspektiv – de vuxnas perspektiv. Ibland har denna uppfostrande syn betonats mer, ibland mindre. Biblioteken har förstås varit en del av det pedagogiska tänket – dels har man velat undanhålla somligt, annat har man lyft fram, och det har gällt olika saker vid olika tidpunkter.

Vi vill ju gärna tro att just vi har en objektiv syn på vad som är rätt och fel, men det är bara det att det har människor alltid trott. Just därför måste man vara väldigt försiktig innan man sätter sig på sina höga hästar och dömer ut litteratur som lämplig eller olämplig.

Vad som är viktigt är det levande samtalet. Litteratur som väcker debatt fyller en funktion och ska inte tas bort från våra samlingar. Låt oss lita på människors eget omdöme, på deras kritiska förmåga. Det är inte vår uppgift att skriva folk på näsan, och inte att uppfostra, varken barn eller vuxna. Vi ska inte lägga världen tillrätta. Bibliotekens  uppgift är att vidga världen.

Vidare läsning:

Lars-Anders Johansson: Ska man behöva köpa giftskåpslitteraturen?

Sofia Nordin: Finns det lämpliga eller olämpliga ungdomsböcker?

Torbjörn Elensky: Hårfin gräns mellan ansvar och censur

Debatt: Malin Norrby om Lilla Hjärtat och de andra

 

Annonser