Etiketter

, ,

När jag i ett sammanhang nyligen talade mig varm för finlandssvenske Philip Teirs roman Vinterkriget, på det sätt som bibliotekarier gör (genom att lyfta fram det som är intressant och lockande och förbigå det som är mindre bra), så fick jag frågan om det var en feel good-roman.

Nu är förstås frågan hur man ska definiera en feel good-roman, men kanske ska den vara lite enklare än den här. Hur som helst är Vinterkriget  en bok som får läsaren att dra på munnen åtskilliga gånger åt de människor som befolkar berättelsen, för vi har träffat dem alla, någon eller några kanske till och med är vi själva. De är alla just typer, samtidigt som de är människor av kött och blod, vilket är en bedrift av författaren.

250px-Philip_Teir_01

Boken sällar sig till romaner med slagfärdiga inledande meningar, en sådan som angör tonen och dessutom föregår vad som kommer att hända:

”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.”

Det är en samtidsroman, en övre medelklassroman, en relationsroman och en satir, med mycket värme dock. Undertiteln – en äktenskapsroman är något missvisande. Romanen är visserligen också en skildring av ett äktenskap som går mot sitt slut, men inte bara, för berättelsen växlar mellan Max,  Katriinas och de bägge vuxna döttrarnas respektive tillvaro.

Möjligen är Max ändå någon slags huvudperson – han står ofta i centrum och intrigen rör sig ofta framåt genom honom. Han är en sextioårig sociologiprofessor som börjat känna att hans liv gått i stå. En gång i tiden publicerade han en undersökning av finländarnas sexliv och blev känd som ”sexprofessorn”, ofta anlitad och uppmärksammad i media, men det var länge sedan. När så en före detta student, den unga och vackra journalisten Laura, kontaktar honom för att skriva ett porträtt inför hans sextioårsdag, blir han smickrad, inte minst av hennes personliga intresse för honom. Det ena följer på det andra och snart har de, utan att egentligen vara särskilt engagerade i varandra, förfört varandra.

Katriina har också gjort karriär, som mellanchef inom sjukvårdsadministrationen. I boken företar hon en noggrant beskriven resa till Filippinerna för att värva sjukvårdspersonal till Finland. Hon är en aktiv kvinna som ständigt planerar, ibland över andras huvud, som till exempel Max 60-årsfest som han egentligen inte vill ha. Katriina är  med andra ord ganska bufflig.

Dottern Helen är den präktiga typen – lärare, gift med en rekorderlig man och har två barn, och gör allt som förväntas av henne (inklusive åker Sverigefärjan till Stockholm) medan den yngre dottern, Eva, är i trettio-årsåldern men fortfarande inte vet vad hon vill bli när hon blir stor. Just nu går hon en konstkurs i London, där hon träffar diverse vilsna existenser, inte minst män.

Ibland känns det som att berättelsen spretar och tappar fokus, men för det mesta vill man läsa vidare om dessa trots allt väldigt vanliga och väldigt mänskliga romanpersoner. Teirs träffsäkerhet är stor, och blicken för de där avgörande skillnaderna mellan det som finns ovanpå och under ytan – rollerna vi spelar, och vilka vi egentligen är utan masker.

Philip Teir har trots sin ungdom (han är född 1980) hunnit med att avsluta en sejour som kulturchef på Hufvudstadsbladet, för att skriva på heltid. Vinterkriget är hans första roman, men i väntan på nästa kan man läsa diktsamlingen Någonting ur hennes mun faller i min mun eller novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort. Den sistnämnda ligger på mitt nattduksbord.

 

 

 

 

 

Annonser