Etiketter

, , ,

Min barndoms litteratur var till stor del Astrid Lindgrens värld – Pippi, Emil och Kajsa Kavat. Om någon läste Muminböcker för mig så har jag inget minne av det. Däremot minns jag tv-produktionen från 70-talet med de stornästa trollen som pratade finlandssvenska, med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Så småningom blev Tove Jansson vuxenläsning – hennes noveller och romaner tilltalade mig som ung vuxen, och senare läste jag muminböcker för mina egna barn.

I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes, och den finländska konsthistorikern Tuula Karjalainen har inför jubileumsåret både skrivit boken Tove Jansson : arbeta och älska och sammanställt en konstutställning på Ateneum i Helsingfors. Jag läste boken först och såg sedan utställningen vid ett besök i Helsingfors. Utställningen kompletterade och fulländade läsningen, men det kan säkert vara tvärtom också, lite beroende på vilket medium man är mest hemma i.

tovejansson

Biografin är  gedigen – grundlig, genomarbetad och rikt illustrerad, med närläsningar av Tove Janssons böcker och ingående tolkningar av hennes bilder. Tove Jansson träder fram som en oerhört begåvad och produktiv, mångsidig människa, som levde ett rikt och intressant liv, ofta på tvärs med tiden, med stor integritet.

Framför allt ville hon vara bildkonstnär, och mest av allt målare. Hennes konstnärliga produktion är också stor, men det riktiga genomslaget kom aldrig. I stället är det som muminböckernas skapare hon har gått till eftervärlden, mumintrollen som till sist, efter 7 års serietecknande med deadlines, stod henne upp i halsen. Men Tove Jansson var också en betydande illustratör och satirtecknare och målade dessutom fresker, till exempel i Helsingfors stadshus. Sedan hon på 70-talet slutat skriva om muminfamiljen gick hon över till att skriva skönlitteratur bara för vuxna, till exempel den finstämda romanen Sommarboken och novellsamlingarna Lyssnerskan, Dockskåpet och Brev från Klara.

Tove Jansson växte upp i en konstnärsfamilj. Pappan var skulptören Viktor Jansson och mamman illustratören Signe Hammarsten-Jansson, född i Sverige. Alla familjens tre barn var konstnärligt begåvade och att Tove skulle utbilda sig till konstnär var en självklarhet. I boken citeras Vivica Bandler (som Tove hade ett förhållande med i ungdomen) som säger att Tove uppfostrades att tycka synd om alla som inte var konstnärer.

Tove Jansson hade under sitt liv kärleksförhållanden med såväl män som kvinnor men det längsta förhållandet hade hon med en kvinna, Tuulikki Pietilä, från 50-talet till Toves död 2001. Det är värt att notera att homosexualitet var ett brott i Finland ända till år 1971. Tove Jansson stod aldrig på barrikaderna, hennes personlighet var inte sådan, men hon levde sitt liv utan att göra avkall på det som för henne själv var rätt och riktigt. Tove och Tuulikki var till exempel det första homosexuella par som deltog i presidentens årliga bal på självständighetsdagen 6 december (1992).

Finlands krig under 1900-talet hade förstås stor inverkan på Tove Janssons liv och konstnärskap. Under hennes tidiga barndom deltog pappan Viktor Jansson på den vita sidan i inbördeskriget, och han kom tillbaka därifrån som en hård och förbittrad man. Under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget var Tove en ung yrkesverksam konstnär. Det var också under denna mörka tid som hon började skriva berättelserna om muminfamiljen, som ett sätt att fly verkligheten. En viktig insats under andra världskriget gjorde Tove Jansson också som satirtecknare i tidskriften Garm, där hon inte drog sig för att göra narr av såväl Hitler som Stalin.

I Karjalainens bok ges åtskilliga bevis på intressanta kopplingar mellan muminböckerna och Tove Janssons liv och de människor som befolkade det. Flera av gestalterna har en mer eller mindre tydlig förebild i verkligheten. Det främsta exemplet är kanske Tooticki, som till och med ser ut och klär sig som Tuulikki Pietilä, men också Snusmumriken är inspirerad av en viktig människa i Toves liv – författaren, journalisten och politikern Atos Wirtanen, och i Muminmamman finns mycket av Toves egen mamma.

Tove Jansson tyckte inte om kändisskapet som följde på framgångarna. Man kan förstå det. Man kan också förstå hennes slutgiltiga trötthet på just mumintrollen, som redan under Toves livstid figurerade i sammanhang långt utanför muminvärlden – på muggar, handdukar och brevpapper.

Tove_Jansson_1956

Tove Jansson och hennes mumintroll finns i det offentliga rummet, som gemensamma referenspunkter, en del av allmängodset, och kan plötsligt dyka upp i en svensk genusdebatt.  Och alla vet väl hur en muminmamma är – huslig, full av omsorger och har alltid sin väska full av saker som kan behövas (vill man vara sån eller inte?), eller Lilla My, en annan kvinnotyp som vi då och då hänvisar till. Och förstås alla mumincitaten, visserligen ryckta ur sitt sammanhang (som ju citat ofta är) men kärnfulla och fulla av klokskap. ”Det är ingen konst att vara modig – om man inte är rädd”, ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, eller ”Allting som är trevligt är bra för magen”.

Två begrepp var centrala i Toves livssyn – frihet och glans. Glansen var tvungen att finnas i allt viktigt, annars kunde det vara. Och det allra viktigaste var det som stod i Toves latinska exlibris – arbeta och älska.

Annonser