Etiketter

,

”Det var nog värre i Gulag” har jag sagt till mig själv åtskilliga gånger när jag stått och huttrat i mörker, regn och kyla vid en busshållplats, väntande på en buss som inte kommer. För nog var vädrets konsekvenser värre där, och visst var livet så mycket tyngre på den sibiriska stäppen, för människor som var dömda till absurt långa straff för brott som de inte begått, med minimala möjligheter att påverka sitt liv mer än eventuellt det som handlade om en extra ranson soppa? Jag inser det på ett förnuftsmässigt plan, men förstås förmår Gulag-fångarnas verklighet inte mer än glimma till där jag står vid min busshållplats.

gulag

En del romaner har frapperande inledningar, som ibland blir mer berömda än resten av romanen. Förvisso har Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv en sådan inledning, det där med reveljen klockan fem på morgonen – med hammare mot räls, men det är slutet som jag läser om flera gånger och blir lika varm i hjärtat av varje gång.

”Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.

Tretusensexhundrafemtiore sådana dagar, från revelj till tapto.

De där tre extra dagarna berodde på skottåren”

En nästan lycklig dag, vad kan man mer begära av en vanlig dag? I Gulag? Eller någon annanstans?

Och vad består då den oskyldigt dömde lägerfången Ivan Denisovitj Sjuchovs dag av?

När jag första gången gången försökte läsa En dag i Ivan Denisovitjs liv var jag i 20-årsåldern och gav snart upp inför det som jag upplevde som torrt och tråkigt – alla dessa detaljerade beskrivningar av arbetet i lägret, redskapen, murbruket, filtstövlarna, brödbitar och inte minst teknikaliteter som jag hade svårt att visualisera. Så förblev Solzjenitsyn i min föreställningsvärld en torrboll. Den bok som jag nyligen läst är emellertid en helt annan.

Ivan Denisovitj vaknar sjuk den här dagen, men han kan inte bli sjukskriven eftersom kvoten sjukskrivna för dagen redan är uppfylld. Berättelsen rör sig kring de tusen och en detaljer som dagen i fånglägret består av – kring  arbetsuppgifterna men också  kylan och hungern, den mänskliga interaktionen – om finter för att få lite extra mat, om rivalitet men också solidaritet.

En del litteratur är i högre grad än annan en del av sin tid och sitt samhälle, och långnovellen eller kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv är ett sådant verk. När den gavs ut i Sovjetunionen 1962 (i en tidskrift) under Chrusjtjovs töväder var den en sensation, och det berättas om hur människor stod och läste över axeln på varandra på kaféer och i tunnelbanan. Berättelsen bygger på författarens egna erfarenheter som fånge i Gulag, men Ivan Denisovitj är inte Solzjenitsyn utan en fattig bonde med enkla föreställningar om världen. Om hur månen var fjärde vecka smulas sönder till stjärnor och ersätts med en ny måne, till exempel.

En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar förstås om så mycket mer än livet i ett sovjetiskt fångläger. Kanske handlar den om alla fångläger, och om de mänskliga drag som blir tydliga i fånglägrens kontext. Inte minst handlar berättelsen också om människans fysiska och psykiska gränser.

Ja, och sen var det det där med soppan, och att ”det finns en sak man kan glädja sig åt när det gäller soppa – att den är varm”.