Etiketter

,

En roman som höjs till skyarna av såväl kritiker som vanliga läsare 50 år efter att den kom ut blir man lätt nyfiken på. Några riktigt negativa omdömen i den för övrigt samstämmiga kören fick min läslust att dala, men så läste jag ändå John Williams Stoner till slut, och ja, jag tror jag förstår.

William Stoner föds i enstoner lantbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern alldeles i slutet av 1800-talet, och dör när han når pensionsåldern. Däremellan lever han ett ganska vanligt liv – fyllt av arbete, kärlek, vänskap, framgångar och tillkortakommanden, kort sagt ett liv med all den dramatik och all den vardagslunk som ett vanligt liv rymmer.

En avgörande vändpunkt i Stoners liv är när han under sina lantbruksstudier läser en kurs i engelsk litteratur och blir förälskad i ämnet. Han byter inriktning på sina studier och blir lärare och forskare i litteratur. Denna kursändring är den mest radikala som Stoner företar, för övrigt förhåller han sig påfallande ofta passiv till det som sker i hans liv. Äktenskapet blir en katastrof och förhållandet till dottern likaså, men Stoner betraktar och finner sig mer än han handlar.

Stoner är en vacker och sorglig roman, vacker för att här finns ett avklarnat, balanserat och lågmält drag som inte riktigt hör vår tid till. Kanske är detta en av anledningarna till bokens popularitet. En annan anledning kan vara att den handlar om en människas väg till litteraturen, dessutom handlar den om litteratur, och det är klart att kritiker och andra läsare tar till sig ett sådant ämne. Men så har också några kända personer – som Tom Hanks, Ana Gavalda och Ian McEwan berömt boken, och ja, själva historien – att en död författares bortglömda bok återupptäcks, har ju också något lockande över sig.

I de negativa omdömena av boken kan man läsa in en kritik mot huvudpersonen, till exempel i Sigrid Combüchens recension i Svenska dagbladet. Så – tycker jag om människan Stoner? Egentligen inte, men det är irrelevant. Föreställningen att man alltid måste tycka om romanpersoner, att man läser för att identifiera sig, är ett begränsande sätt att se på skönlitteratur. Dessutom kan man inte läsa litteratur som beskriver andra tider som om om den utspelade sig i vår tid och i vårt samhälle, med  de förutsättningar vi själva lever i. Det är också ett trångt sätt att läsa.

Och där Combüchen ser en kvinnostereotyp i Stoners monsterhustru Edith, läser jag in ett feministiskt perspektiv. Jag tycker att det med all tydlighet framgår varför hon blivit som hon blivit, hon som hela sitt liv varit kuvad i en snäv kvinnoroll, och att det finns mycket förståelse för hennes öde i porträttet.

Att Stoner fått en renässans just nu är intressant. Säger det något om vår tid? Uttrycker den något som vi saknar? Förmodligen.

Stoner på Bokus

Annonser