Etiketter

, ,

Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj har det skrivits spaltmeter om, men jag kan inte låta bli att tillfoga ytterligare några centimeter.

Den första delen – Att föda ett barn – kom 2010, men fick inte då den uppmärksamhet den var förtjänt av. 2012 kom Att sörja för de sina, och 2014 Augustprisvinnaren Liv till varje pris. Jag har först nu läst Att föda ett barn och ser fram emot fortsättningen, för detta är en av de stora läsupplevelserna på senare år.

att-foda-ett-barn

Vad är det då som fångar? Flera saker, skulle jag säga. Ämnet och hur det berättas – både det närhistoriska och det tidlösa. Och perspektivet, inte minst – författarens genuina intresse för alla sina romanpersoner, att ingen döms, att alla görs förståeliga.

Huvudpersonen Maj är född i en arbetarklassfamilj i Östersund i slutet av 1910-talet. När hon är 20 år flyttar hon till Örnsköldsvik där hon får anställning på ett konditori. Kvar i hemstaden finns Erik, som hon haft ett komplicerat förhållande med och fortfarande är fäst vid. Men i Örnsköldsvik blir Maj oplanerat gravid med Tomas, en 20 år äldre frånskild man och fabrikörsson som hon har en tillfällig förbindelse med, och så är hennes öde förseglat. Åtminstone upplever hon det så själv, att det inte finns något val när nu Tomas erbjuder äktenskap. Tomas älskar henne nog, men hon kan inte älska tillbaka. Maj verkar dock inte uppleva detta som något stort problem, utan problemen är andra och av mer praktisk natur. För nu inleds en process av anpassning till den nya rollen som hemmafru i en borgerlig tillvaro, och Maj har huvudet fullt av allt hon borde eller inte borde göra i hushållet och i umgängeslivet. Tiden är 1938 och 1939. Ute i Europa mullrar det av annalkande krig, men Maj är än så länge okunnig och ointresserad av vad som håller på att ske. Hon är så stressad och så mån att upprätthålla en fasad och vara till lags att man som läsare ibland blir fysiskt illamående.

Så föds dottern Anita, men inget väsentligt förändras för Maj, mer än att hon får mer och andra saker att göra. Dessutom dignar hon under mannens alkoholism, som mot slutet av boken försätter honom i delirium tremens, under vilket han sånär dödar sin hustru och sitt barn. Skiljer sig Maj nu då? Nej, jag skulle inte tro det. Men jag är nyfiken på hur hennes liv kommer att utvecklas i de kommande två delarna.

Det är alltid vanskligt för en författare att placera en roman i en annan tid än den egna. Mitt intryck är ändå att Kristina Sandberg lyckas väl i strävan att återge tidsandan i stort och i smått – i språk, miljöer och tänkesätt. Fast jag var ju för all del inte med då, i slutet av 30-talet.

Berättelsen flyter fram som en flod, återgiven till stor del genom inre monolog. Och det är skickligt gjort: alla dessa små och stora tankar som far genom en människas hjärna under den vakna tiden av dygnet och vad de ger uttryck för. Ibland ger sig en författarröst tillkänna och kommenterar händelserna, säger till exempel att vi kanske borde lämna Maj i fred nu, eller gör jämförelser med vår egen tid. Berättelsen har en ovanlig fart och friskhet. Satsradningarna får man vänja sig vid.

Genom den inre monologen, men också för övrigt, kommer mycket kroppslighet till uttryck, för inget censureras ju i tanken. Inte minst innehåller boken den starkaste och mest realistiska förlossningsskildring jag någonsin läst. Men framför allt är detta en konstnärligt helgjuten roman som bärs av stor psykologisk insikt och av ett tydligt köns- och klassperspektiv.

Min egen mormor var namne med bokens Maj och födde sitt första barn vid samma tid. Hon och min morfar brukade fira sin förlovningsdag i stället för bröllopsdagen, och så småningom förstod jag varför, nämligen att de inte hunnit gifta sig när hon blev gravid. Även för min mormor var det självklart att bli hemmafru, men hennes ambivalens kom ibland till uttryck i suckar över den tidsanda som rått när hon var ung, och som förespråkat att sönerna i den officersfamilj där hon växte upp skulle utbildas men inte döttrarna, för de skulle ju ändå gifta sig.

Hemmafruidealet må höra till en gången tid, men människors strävan att passa in och bli accepterade av sin omgivning, och känna när de inte gör det, är tidlös. Dessutom, som Kristina Sandberg sagt i en intervju, har vi alla en Maj i vår närhet. Historien är bara några steg bort, och nära länkad till nutiden.

Advertisements