I september köper jag alltid ett rosa band, som jag någon vecka in i oktober kommer ihåg att fästa på kappslaget, och sedan får det sitta kvar till lite in i november. Dessutom skänker jag pengar till Cancerfonden just i oktober.

375px-Pink_ribbon.svg

Bröstcancer drabbar mer än var tionde kvinna i Sverige, ett statistiskt faktum som blev kusligt konkret när jag själv fann mig vara drabbad för fem år sedan. Men efter att ha haft tur på alla sätt som man kan ha tur på, och sedan jag kommit ut på andra sidan med livet i behåll och bröstet intakt hade jag också fått en och annan insikt som jag inte hade haft förut. Om alltings skörhet, inte minst, vetskapen att en katastrof kan vänta runt hörnet när som helst och att detta är något man måste lära sig att leva med, på ett bra sätt. Och att det allra viktigaste för det mesta finns nära – människorna framför allt. Att simma med delfiner kan säkert vara en stor upplevelse för vissa, men rör väl sällan vid existensens innersta kärna

Ordet ”cancer” låter och smakar annorlunda från den här sidan än från den andra. Och myterna och föreställningarna syns också tydligare.

Cancer är ett signalord, ett ord som säljer lösnummer och som är omgärdat av skräck och mörker, långsam och plågsam död. För några år sedan drabbades Ingvar Oldsberg av cancer och en av kvällstidningarna bjöd in läsarna att dela med sig av sina bästa minnen av tv-profilen. Som om Oldsberg nu var döende, och som om det trots allt inte var ett tag sedan en cancer-diagnos var liktydig med en dödsdom.

Den amerikanska författaren och kritikern Susan Sontags essä Illness as metaphor kom ut 1978 (1981, Sjukdom som metafor) men är fortfarande relevant. Sontag menar att cancer, liksom tidigare tuberkulos, laddats med en mening som går utöver själva sjukdomen och som visar sig i språkbruket: man kämpar mot cancer, och man vinner eller besegras av den, till exempel. Cancern betraktas som ett mysterium som bör avtäckas, och dess beteende beskrivs ofta som lömskt (som om den hade en mänsklig avsikt). Varken föreställningen om tbc som en sjukdom som drabbade förfinade, lidelsefulla själar, eller synen på cancer som ett resultat av undertryckta känslor har någon vetenskaplig relevans. En sjukdom är en sjukdom, vill Sontag säga. Och, säger jag, vem talar om att någon kämpar mot sitt höga blodtryck eller har förlorat kampen mot en stroke? Susan Sontags essä säger samtidigt något om fördomars framväxt och upprätthållande generellt. Och om hur svårt det kan vara för kunskap att slå igenom.

Många är de företag som i oktober varje år skyltar med att de skänker pengar till Cancerfondens Rosa bandet-kampanj, och det är ju bra. Men läser man innehållsförteckningen på deras produkter så är det inte sällan som de innehåller t ex parabener, som man vet är hormonstörande och kan bidra till just bröstcancer. Så att höja blicken är bra, att se att det inte bara är viktigt att bota utan också att förebygga, och att det förebyggande arbetet också måste ske på politisk nivå och handla om att skapa en miljö som inte gör oss sjuka.

Så därför köper jag ett rosa band – med tanke på mig själv, min dotter och min syster, för att de inte ska drabbas, men också med tanke på min kusin och min kollega som båda gick bort i bröstcancer i förtid, och alla andra kvinnor, drabbade och friska. Men jag skänker också ibland till forskning om andra sjukdomar och till helt andra behjärtansvärda ändamål. Och så försöker jag höja blicken och känna tacksamhet för den förhöjda livskänsla som det inneburit att konfronteras med sin egen dödlighet. För den intensiva glädjen över att leva finns där, också i vardagen, fast den ibland döljer sig under lager av stress och trivialiteter.

Advertisements