En gång för flera år sedan satte jag mig vid tv:n med min son som då var 11 år, för att se ett program om Urban Hjärne (1641-1724) – läkare, författare och naturforskare, framför allt känd för sina insatser mot häxprocesserna i Stockholm 1668–76. Hjärne är en förfader till oss i rakt uppstigande led, och jag ville gärna visa min son denne hjälte i sin tid, en normbrytare och föregångsman, en människa av stort mod och handlingskraft, ja helt enkelt en god människa. Det var bara det att programmet syftade till att ifrågasätta historieskrivningen. Första gången Hjärne nämns i officiella dokument i samband med häxprocesserna så handlar det tvärtom om att han förordat tortyr av en kvinna som anklagats för häxkonster. Senare ändrade han dock inställning och agerade mot en fortsättning av processerna, men enligt tv-programmet var han inte ensam om denna omsvängning och han spelade inte heller någon huvudroll. Snopen och besviken över denna hjältegloria som hamnat på sniskan kunde jag bara konstatera att allas vårt behov av hjältar är konstant.

Fast egentligen skulle det ju kunna vara tvärtom – att det faktum att även hjältar har sina svaga punkter och blinda fläckar var trösterikt och inbjöd till identifikation?

375px-Urban_Hjarne-1849

En känd skådespelerska talade i något sammanhang om hur hon löste frågan om att vara en god människa: förutom sin insats som seriös skådespelare betalade hon regelbundet till diverse ideella organisationer. Och ja, även jag skänker pengar till ideella organisationer, har jag då gjort mitt för att bidra till godheten i världen? Men nej, dithän kommer man aldrig, hur skulle det överhuvudtaget vara möjligt att fylla det måttet? Och vad är egentligen godhet? Är det en handling eller en intention, till exempel? Och – finns det genuint goda människor?

Ja, visst gör det, precis som det finns genuint onda människor, men det mest uppenbara är ändå att skiljelinjen mellan gott och ont inte går emellan människor utan inuti varje människa, och att det är omständigheterna som avgör hur vi handlar. Därför är det egentligen rätt ointressant att tala om människor i termer av goda och onda, bättre då att tala om goda och onda handlingar och, inte minst, om resultat. För goda intentioner kan få dåliga följder, samtidigt som även en egoistiskt motiverad handling kan föra med sig något gott för andra människor i slutändan. Och det som känns bäst i stunden kanske inte är det bästa om jag höjer blicken och tänker lite längre. Om jag ger en hundralapp till tiggaren utanför min Ica-butik får jag ett mänskligt möte och en tacksam blick på mig själv som känns bra, men kanske hade den hundralappen gjort mer nytta om jag skänkt den till en organisation som hjälper människor att inte hamna i det utanförskap som tiggeri innebär. Så vad är det egentligen som räknas?

Någonstans handlar väl godhet om att avstå från något, kanske sin egen bekvämlighet (och vad är då min hundralapp mot änkans sista skärv?), egen prestige, egna fördelar överhuvudtaget, ja ibland till och med om att riskera livet för någon annan. Därav kommer också att man kan utföra godhet i det tysta, utan att bre ut sig om det vitt och brett. För de riktigt goda människorna har blicken någon annanstans än på sin egen godhet.

Annonser