Etiketter

, , ,

Det är en sommardag i början av 1900-talet, i trädgården på Jasnaja Poljana, Lev Tolstojs gods i det inre av Ryssland. Runt ett bord sitter människor i vita kläder med allvarliga ansiktsuttryck och dricker te. Hatet mellan makarna Tolstoj är vid det här laget lika lidelsefullt som en gång kärleken, och författaren har börjat ångra sitt verk Anna Karenina och har skrivit den moralistiska Kreutzersonaten. Som betraktare hundra år senare vet man att snart briserar inte bara makarnas äktenskap utan också historien. Om några år kommer allt att vara ödelagt, splittrat, dött.

Jag tror att det jag beskrivit ovan är ett foto ur Anne Edwards bok Sonja, som handlar om Lev Tolstojs hustru. Men det kan också vara en bild som uppstått i mitt huvud under läsningen, och som tangerar andra bilder ur ryska romaner om samma samhällsklass och samma tid – lugnet före stormen, den vi med facit i hand vet ska komma.

För femton år sedan blev jag så fängslad av Anne Edwards biografi över Sonja Tolstaja att jag läste den två gånger. När jag nu av en händelse stötte på boken igen har detaljerna fallit i glömska men jag minns just stämningar, Sonjas gestalt och Levs, båda av kött och blod, ingendera hjälte och ingen någon trovärdig profet.

Och då, för femton år sedan, under min läsning av boken hände något magiskt, en slumpens ofattbara nyck. Jag deltog i en rundtur i Landskrona kommun och plötsligt befann vi oss på kyrkogården i Sireköpinge. Och där, på en vanlig gravsten, kom plötsligt Lev Tolstoj emot mig. Denne Lev var författarens son, som efter revolutionen hamnade i Sverige och så småningom i Sireköpinge. Jag var helt förstummad och tänkte att historien aldrig är längre än en tanke bort.

Leo-Tolstoy-Sitting-with--001

Advertisements