Bibliotekariernas bästa: Nobelfavoriter

Jag hör till dem som alltid ser fram emot det magiska klockslaget i oktober varje år när årets nobelpristagare i litteratur tillkännages. Blir det en känd eller en okänd författare? Kvinna eller man? Och från vilken världsdel? Vissa författare blir nya vänner medan andra går mer obemärkt förbi. Ett rättvist pris kan Nobelpriset aldrig bli men dess betydelse för att lyfta fram den goda litteraturen och sätta fokus på enskilda författarskap är ovedersägligt. Här är tre böcker som hör till mina egna Nobelfavoriter.

 250px-Nobel2008Literature_news_conference1

Gräset sjunger av Doris Lessing

När Doris Lessings debutroman gavs ut 1950 blev den förbjuden i Rhodesia och Lessing förbjöds att besöka såväl Rhodesia som Sydafrika. Det är en fantastisk roman, en förtätad psykologisk berättelse om överordning och underordning, om erotik, rasmotsättningar och tabun. Människorna och miljöerna går under huden på läsaren – såväl den outhärdliga hettan som tristessen, frustrationen, hatet. Och den innehåller ett mord, som redovisas först. Vem som begått mordet råder det ingen tvekan om, utan det är de bakomliggande motiven som blir föremål för resten av berättelsen.

Trollkarlen från Lublin av Isaac Bashevis Singer

Isaac Bashevis Singer har sagt att ”de två saker som förblir mest oumbärliga för vår tillvaro på denna jord är sexualiteten och tron på Gud”, en utsaga som gestaltas i romanen. Berättelsen utspelar sig i 1800-talets Polen och huvudperson är den genialiske, oemotståndlige men svekfulle magikern, lindansaren och hypnotisören Jasja Mazur. Han förför inte bara sina åskådare utan även en rad kvinnor – samtidigt. Egentligen är han en skitstövel, men som läsare kan man inte låta bli att tycka om honom. Framställningen är livfull och mustig i Caj Lundgrens njutbara översättning.

.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn

En del litteratur är i högre grad än annan en del av sin tid och sitt samhälle, och långnovellen En dag i Ivan Denisovitjs liv är ett sådant verk. När den gavs ut i Sovjetunionen 1962 (i en tidskrift) under Chrustjovs töväder var den en sensation, och det berättas om hur människor stod och läste över axeln på varandra på kaféer och i tunnelbanan. Den oskyldigt dömde lägerfången Ivan (Sjuchov) vaknar sjuk den här dagen, men han kan inte bli sjukskriven eftersom kvoten sjukskrivna för dagen redan är uppfylld. Berättelsen rör sig kring de tusen och en detaljer som dagen i fånglägret består av – kring  arbetsuppgifterna men också  kylan och hungern, den mänskliga interaktionen – om finter för att få lite extra mat, om rivalitet men också solidaritet. Livet är hårt på den sibiriska stäppen och straffen är långa, men detta är ändå ingen mörk historia. Och i slutet av dagen somnar Ivan Denisovitj Sjuchov efter en nästan lycklig dag.

Även publicerad på Malmö stadsbiblioteks hemsida

Händelserna i Limhamn 23 augusti – några reflektioner

Etiketter

Jag har läst mycket om lördagens händelser i Limhamn, både rapporter och kommentarer, i traditionell och social media och jag har gjort en del reflektioner. Till att börja med förvånas jag (nå ja) över att så många är så tvärsäkra på vad som hände, fast de inte själva var på plats.

För det andra blir jag illa berörd av den partiella blindhet som gör att många inte ser, eller i alla fall förminskar, den skuld som rimligtvis måste läggas på den våldsamma minoriteten bland motdemonstranterna. Det är förstås mycket möjligt att polisen använde övervåld, men att beskriva det hela som att polisen attackerade en fredlig samling motdemonstranter är ju helt enkelt inte med sanningen överensstämmande.

Vidare förvånas jag över att så många förfasats över att polisen skyddade nazisterna. Svenskarnas parti är förvisso en vidrig organisation, men dess medlemmar har samma rätt till beskydd som alla andra medborgare. Om man inte tycker det, så har man ju förfallit till samma människosyn som nazisterna själva, nämligen att alla människor inte är lika mycket värda. Dessutom delar man deras samhällssyn när man tycker det är ok att ta lagen i egna händer.

Kanske är det enda rätta att förbjuda nazistiska organisationer eller i alla fall att neka dem demonstrationstillstånd. Eller – så är det inte det, eftersom det genast väcker frågor om gränsdragning, till exempel om det rimliga i att förbjuda en typ av extrem rörelse men inte andra. Men detta är hur som helst en diskussion som måste föras någon annanstans, inte på ett torg där demonstrationstillstånd redan getts, då är det för sent.

En annan reflektion är att Sydsvenskans rapportering kallats såväl fascistisk som pk. Det säger förstås mest om dem som fäller sådana extrema och sinsemellan motsägelsefulla omdömen och visar kanske att Sydsvenskan trots allt gav en mångsidig och så långt möjligt objektiv bild av händelserna.

Ett citat i Rickard Söderbergs blogg  är väldigt talande för våldsvänsterns självbild, som samtidigt avslöjar sig i sin totala brist på insikt. Söderberg har blivit angripen på Twitter och skriver ”Och ni kan sluta hota med att skicka folk som ska ”slå lite empati i skallen på mej”

Vidare ett flygande citat från någonstans i cyberrymden: ”Fascist är inget man kallas, det är något man gör”.

Det är svårt att inte se likheterna mellan olika slags extremism, och det handlar inte om en värdering av typen ”lika goda kålsupare”. Högerextremism och vänsterextremism tar sig olika uttryck – högerextremismens våld är generellt grövre men båda skadar samhället.

Jag har i min närhet flera journalister som drabbats av hot och hat från vänster. Och det är ju lite svårt att tänka att det inte gör så mycket eftersom vänsterextrema mer sällan mördar än vad nazister gör.

Tove Jansson : arbeta och älska

Etiketter

, , ,

Min barndoms litteratur var till stor del Astrid Lindgrens värld – Pippi, Emil och Kajsa Kavat. Om någon läste Muminböcker för mig så har jag inget minne av det. Däremot minns jag tv-produktionen från 70-talet med de stornästa trollen som pratade finlandssvenska, med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Så småningom blev Tove Jansson vuxenläsning – hennes noveller och romaner tilltalade mig som ung vuxen, och senare läste jag muminböcker för mina egna barn.

I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes, och den finländska konsthistorikern Tuula Karjalainen har inför jubileumsåret både skrivit boken Tove Jansson : arbeta och älska och sammanställt en konstutställning på Ateneum i Helsingfors. Jag läste boken först och såg sedan utställningen vid ett besök i Helsingfors. Utställningen kompletterade och fulländade läsningen, men det kan säkert vara tvärtom också, lite beroende på vilket medium man är mest hemma i.

tovejansson

Biografin är  gedigen – grundlig, genomarbetad och rikt illustrerad, med närläsningar av Tove Janssons böcker och ingående tolkningar av hennes bilder. Tove Jansson träder fram som en oerhört begåvad och produktiv, mångsidig människa, som levde ett rikt och intressant liv, ofta på tvärs med tiden, med stor integritet.

Framför allt ville hon vara bildkonstnär, och mest av allt målare. Hennes konstnärliga produktion är också stor, men det riktiga genomslaget kom aldrig. I stället är det som muminböckernas skapare hon har gått till eftervärlden, mumintrollen som till sist, efter 7 års serietecknande med deadlines, stod henne upp i halsen. Men Tove Jansson var också en betydande illustratör och satirtecknare och målade dessutom fresker, till exempel i Helsingfors stadshus. Sedan hon på 70-talet slutat skriva om muminfamiljen gick hon över till att skriva skönlitteratur bara för vuxna, till exempel den finstämda romanen Sommarboken och novellsamlingarna Lyssnerskan, Dockskåpet och Brev från Klara.

Tove Jansson växte upp i en konstnärsfamilj. Pappan var skulptören Viktor Jansson och mamman illustratören Signe Hammarsten-Jansson, född i Sverige. Alla familjens tre barn var konstnärligt begåvade och att Tove skulle utbilda sig till konstnär var en självklarhet. I boken citeras Vivica Bandler (som Tove hade ett förhållande med i ungdomen) som säger att Tove uppfostrades att tycka synd om alla som inte var konstnärer.

Tove Jansson hade under sitt liv kärleksförhållanden med såväl män som kvinnor men det längsta förhållandet hade hon med en kvinna, Tuulikki Pietilä, från 50-talet till Toves död 2001. Det är värt att notera att homosexualitet var ett brott i Finland ända till år 1971. Tove Jansson stod aldrig på barrikaderna, hennes personlighet var inte sådan, men hon levde sitt liv utan att göra avkall på det som för henne själv var rätt och riktigt. Tove och Tuulikki var till exempel det första homosexuella par som deltog i presidentens årliga bal på självständighetsdagen 6 december (1992).

Finlands krig under 1900-talet hade förstås stor inverkan på Tove Janssons liv och konstnärskap. Under hennes tidiga barndom deltog pappan Viktor Jansson på den vita sidan i inbördeskriget, och han kom tillbaka därifrån som en hård och förbittrad man. Under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget var Tove en ung yrkesverksam konstnär. Det var också under denna mörka tid som hon började skriva berättelserna om muminfamiljen, som ett sätt att fly verkligheten. En viktig insats under andra världskriget gjorde Tove Jansson också som satirtecknare i tidskriften Garm, där hon inte drog sig för att göra narr av såväl Hitler som Stalin.

I Karjalainens bok ges åtskilliga bevis på intressanta kopplingar mellan muminböckerna och Tove Janssons liv och de människor som befolkade det. Flera av gestalterna har en mer eller mindre tydlig förebild i verkligheten. Det främsta exemplet är kanske Tooticki, som till och med ser ut och klär sig som Tuulikki Pietilä, men också Snusmumriken är inspirerad av en viktig människa i Toves liv – författaren, journalisten och politikern Atos Wirtanen, och i Muminmamman finns mycket av Toves egen mamma.

Tove Jansson tyckte inte om kändisskapet som följde på framgångarna. Man kan förstå det. Man kan också förstå hennes slutgiltiga trötthet på just mumintrollen, som redan under Toves livstid figurerade i sammanhang långt utanför muminvärlden – på muggar, handdukar och brevpapper.

Tove_Jansson_1956

Tove Jansson och hennes mumintroll finns i det offentliga rummet, som gemensamma referenspunkter, en del av allmängodset, och kan plötsligt dyka upp i en svensk genusdebatt.  Och alla vet väl hur en muminmamma är – huslig, full av omsorger och har alltid sin väska full av saker som kan behövas (vill man vara sån eller inte?), eller Lilla My, en annan kvinnotyp som vi då och då hänvisar till. Och förstås alla mumincitaten, visserligen ryckta ur sitt sammanhang (som ju citat ofta är) men kärnfulla och fulla av klokskap. ”Det är ingen konst att vara modig – om man inte är rädd”, ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, eller ”Allting som är trevligt är bra för magen”.

Två begrepp var centrala i Toves livssyn – frihet och glans. Glansen var tvungen att finnas i allt viktigt, annars kunde det vara. Och det allra viktigaste var det som stod i Toves latinska exlibris – arbeta och älska.

Livet är en loop

Tiden är det konstigaste som finns. Att de två första decennierna i en människas liv kan kännas som en evighet medan de nästföljande går så mycket fortare, till exempel.  Att ha barn är bland mycket annat att få uppleva alltings kretsgång. För varje barn upprepas utvecklingens olika faser, samtidigt som föräldrarnas egen barndom och ungdom ständigt gör sig påmind. Hos oss har vi kommit fram till studenten och tidens snabba gång överraskar igen – det var väl nyss han föddes? Och nyss jag själv tog studenten? Båda händelserna är inristade med skärpa i mitt minne, så hur kan det vara så länge sedan?

Floroj kaj arbo_500

Jag har inte lärt mig förstå tiden, men några saker förstår jag ändå nu som jag inte förstod för tjugo eller trettio år sedan. Om det varit möjligt hade jag velat skicka hälsningar till den jag var då, från min erfarenhet nu. Om ålder, till exempel. Om att det inte är förfärligt varken att bli 30 eller 40, och nog inte heller 50, om att man förblir den man alltid varit innerst inne, samtidigt som man möjligen blir lite klokare, trots allt. Dessutom blir man skickligare  på diverse saker (som man övat på),  vilket ger en känsla av mening. Och att alternativet till att bli äldre är så mycket sämre, det vet jag, för jag har varit där och känt döden flämta mig i nacken. Efter en sådan upplevelse går det inte att ha åldersnojor.

Vi lever i en rastlös tid, en tid och en värld full av möjligheter (i alla fall i teorin), och där vi ständigt förväntas göra val (förstås alltid de bästa valen), där inget är självklart och där vi ständigt måste skapa våra liv och oss själva. Inte minst får man ibland intrycket att livet och dess gång verkligen går att kontrollera, och att allt som blottlägger denna illusion är en skymf, något som inte passar in. Som slumpens betydelse för händelsernas gång. Som kropp, sjukdom och död. Allt sådant som bara är.

Om tanken på det egna livets ändlighet kan förefalla svår, så erbjuder det stora livets kretslopp tröst: allt börjar om, igen och igen och igen. Våren kommer alltid tillbaka, och sommaren, hösten och julen, och det kommer ständigt att födas nya barn som efter nitton år rusar ut som studenter och sjunger om den ljusnande framtid, och som låter oss andra ta del av deras förhöjda livskänsla. Livet är en loop.

 

 

En vinter i världen

Etiketter

, ,

När jag i ett sammanhang nyligen talade mig varm för finlandssvenske Philip Teirs roman Vinterkriget, på det sätt som bibliotekarier gör (genom att lyfta fram det som är intressant och lockande och förbigå det som är mindre bra), så fick jag frågan om det var en feel good-roman.

Nu är förstås frågan hur man ska definiera en feel good-roman, men kanske ska den vara lite enklare än den här. Hur som helst är Vinterkriget  en bok som får läsaren att dra på munnen åtskilliga gånger åt de människor som befolkar berättelsen, för vi har träffat dem alla, någon eller några kanske till och med är vi själva. De är alla just typer, samtidigt som de är människor av kött och blod, vilket är en bedrift av författaren.

250px-Philip_Teir_01

Boken sällar sig till romaner med slagfärdiga inledande meningar, en sådan som angör tonen och dessutom föregår vad som kommer att hända:

”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.”

Det är en samtidsroman, en övre medelklassroman, en relationsroman och en satir, med mycket värme dock. Undertiteln – en äktenskapsroman är något missvisande. Romanen är visserligen också en skildring av ett äktenskap som går mot sitt slut, men inte bara, för berättelsen växlar mellan Max,  Katriinas och de bägge vuxna döttrarnas respektive tillvaro.

Möjligen är Max ändå någon slags huvudperson – han står ofta i centrum och intrigen rör sig ofta framåt genom honom. Han är en sextioårig sociologiprofessor som börjat känna att hans liv gått i stå. En gång i tiden publicerade han en undersökning av finländarnas sexliv och blev känd som ”sexprofessorn”, ofta anlitad och uppmärksammad i media, men det var länge sedan. När så en före detta student, den unga och vackra journalisten Laura, kontaktar honom för att skriva ett porträtt inför hans sextioårsdag, blir han smickrad, inte minst av hennes personliga intresse för honom. Det ena följer på det andra och snart har de, utan att egentligen vara särskilt engagerade i varandra, förfört varandra.

Katriina har också gjort karriär, som mellanchef inom sjukvårdsadministrationen. I boken företar hon en noggrant beskriven resa till Filippinerna för att värva sjukvårdspersonal till Finland. Hon är en aktiv kvinna som ständigt planerar, ibland över andras huvud, som till exempel Max 60-årsfest som han egentligen inte vill ha. Katriina är  med andra ord ganska bufflig.

Dottern Helen är den präktiga typen – lärare, gift med en rekorderlig man och har två barn, och gör allt som förväntas av henne (inklusive åker Sverigefärjan till Stockholm) medan den yngre dottern, Eva, är i trettio-årsåldern men fortfarande inte vet vad hon vill bli när hon blir stor. Just nu går hon en konstkurs i London, där hon träffar diverse vilsna existenser, inte minst män.

Ibland känns det som att berättelsen spretar och tappar fokus, men för det mesta vill man läsa vidare om dessa trots allt väldigt vanliga och väldigt mänskliga romanpersoner. Teirs träffsäkerhet är stor, och blicken för de där avgörande skillnaderna mellan det som finns ovanpå och under ytan – rollerna vi spelar, och vilka vi egentligen är utan masker.

Philip Teir har trots sin ungdom (han är född 1980) hunnit med att avsluta en sejour som kulturchef på Hufvudstadsbladet, för att skriva på heltid. Vinterkriget är hans första roman, men i väntan på nästa kan man läsa diktsamlingen Någonting ur hennes mun faller i min mun eller novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort. Den sistnämnda ligger på mitt nattduksbord.

 

 

 

 

 

På fantasins vingar

Etiketter

,

Varför läser så många människor skönlitteratur? Vad söker de och vad finner de i uppdiktade världar? Och varför anses det, generellt, att läsning av skönlitteratur är till gagn för den enskilde, något som det görs utredningar om och tilldelas offentliga medel för? Ingen ifrågasätter vikten av läskunniga medborgare i ett modernt, demokratiskt, textbaserat samhälle. För att man ska kunna förstå sin omvärld, sina rättigheter och skyldigheter, krävs en förmåga att ta till sig komplexa texter. Men vad är specifikt för läsning av skönlitteratur?

NM 6838

Av de många läsare jag mött som bibliotekarie, och av min egen läsning, har jag så småningom dragit slutsatsen att skönlitteraturens främsta lockelse är förströelse. Man vill fly från sitt eget liv en stund, vilket inte alls behöver innebära att det egna livet är outhärdligt eller överhuvudtaget oangenämt utan bara att man söker ett lekutrymme, en paus, att i fantasin få pröva alternativ till det man har omkring sig till vardags. Att få tänja tanken.

Men blir man klokare? För det är ju det som underförstås när man talar om skönlitteraturens betydelse, och då och då kommer det också studier som visar att litteraturläsning främjar människors empatiska förmåga.

Jag tror att den goda litteraturen, precis som andra konstformer, kan vara en genväg och en hjälp att förstå – att den kan göra världen mer rik på nyanser, få oss att se sådant som annars inte är omedelbart synligt, jämka samman och visa på samband och erbjuda andra perspektiv än de egna. På så vis har man som läsare en chans att, möjligen, bli lite klokare. Men det är knappast någon garanti. För hur kunde annars flera framträdande nazister i Hitlers närhet vara högt litterärt bildade, och hur kunde Knut Hamsun, som i sina verk visar prov på sann empati, ändå så hängivet omfatta den nazistiska ideologin? Samtidigt finns det förstås människor som äger värme och mänsklig mognad och stor förståelse av världen utan att vara läsare.

Och förstås kan facklitteratur, som  ibland har en vag gräns mot det som definieras som skönlitteratur,  många gånger erbjuda en liknande flykt för tanken. Om man inte ska förfalla till moraliserande så är det viktigt att inse att det inte finns någon enkel lösning på hur man blir en bra människa, ingen nyckel, vare sig i psykoterapi, musik, litteratur eller något annat. Jag värjer mig mot den förmenta välviljan – som tror sig veta något om mig som jag själv inte vet. Men jag tror på litteraturens potentiella kraft.

Jag minns till exempel ett bokprat som jag höll för några år sedan på sjukhusets hospice, när jag berättade om Gabriel Garcia Márquez Krönika om ett förebådat dödsfall, en bok som jag hade med på ganska många bokpresentationer tills en av de närvarande patienterna med svart humor påpekade att jag valt en bok med passande titel. Det är en fantastisk kortroman, eller möjligen lång novell, som på sina sidor målar en tavla över livet självt, med alla dess färger och all dess brokighet, alla starka känslor, kärlek och hat, glädje och sorg, förlust, död. Allt sker i en snabb takt, liksom synkroniskt, och jag berättade i samma anda.

Berättelsen rör sig kring en och samma bild: Santiago Nasar slaktad som en gris, korsfäst med hjälp av stora knivar mot en port. Mordet på honom är en hämnd, ett hedersmord utfört av två bröder till en brud som brudgummen lämnat tillbaka eftersom hon inte var oskuld. Jag minns särskilt en kvinna från det här tillfället, eller rättare sagt hennes förtrollade ansiktsuttryck, som avslöjade att hon just då befann sig i en annan tid och på en annan plats – i en liten by i Colombia, vid den karibiska kusten.

Även vid ett annat tillfälle hjälpte jag en svårt sjuk patient att resa till Sydamerika, den här gången till Påskön. Och då gällde det inte skön-  utan facklitteratur.  Mannen berättade för mig i samma mening att han hade en hjärntumör och att han tänkte resa till Påskön. Han var konstnär och intresserade sig för öns speciella skulpturer. ”Snart, mycket snart ska jag resa dit”, sa han och därför behövde han en bok. Jag skaffade en åt honom och boken försvann, förmodligen tillsammans med honom på hans långa resa. Och jag hoppades att fantasins kraft hade hjälpt honom på vägen.

Vidga världen eller lägga den tillrätta?

Etiketter

, , ,

Foto: Samantha Marx (CC BY 2.0)

Foto: Samantha Marx (CC BY 2.0)

När jag valde att bli bibliotekarie handlade det om flera saker med betydelse för mig personligen, kanske främst en kärlek till litteraturen och en intellektuell nyfikenhet. Att å ena sidan vara en läsfrämjare, å andra sidan en guide i den aldrig sinande informationsfloden, lockade mig. Och varken tiden eller internet eller drömmarnas konfrontation med vardagen under ett tjugo-årigt yrkesliv på folkbibliotek har ändrat på den lockelsen, och inte heller på upplevelsen av att det faktiskt är i detta som mitt arbete består, dag efter dag.

I centrum för yrket står det demokratiska uppdraget. Folkbiblioteken som kunskapscentrum och allas lika tillgång till litteratur och information. I Unescos Folkbiblioteksmanifest från 1994 står det:

Frihet, välfärd, samhällelig och personlig utveckling är grundläggande mänskliga värden. De kan bara förverkligas genom välinformerade medborgare med möjlighet att utöva sina demokratiska rättigheter och därigenom spela en aktiv roll i samhällslivet. Medborgarnas egna deltagande i utvecklingen av demokratin är beroende av en fullgod utbildning samt en fri och obegränsad tillgång till kunskap, tankar, kultur och information. Folkbiblioteket som lokalt kunskapscentrum utgör en grundförutsättning för ett livslångt lärande, ett självständigt ställningstagande och en kulturell utveckling för den enskilde och för olika grupper i samhället.

I den svenska bibliotekslagen lyder formuleringen som följer:

biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Eftersom det handlar om demokrati och yttrandefrihet, formulerat i svensk lag och i ett dokument som ska vara vägledande för svenska folkbibliotek, så finns det vissa tendenser i samtiden som oroar. Till dem hör en omformulering av demokratibegreppet, där röster hörs, från såväl bibliotekspersonal som besökare och debattörer i massmedia, som  dels förespråkar gallring av ”olämplig litteratur”,  i första hand definierad utifrån samtidens värderingar om kön och ras, dels inköp baserade på ideologi snarare än efterfrågan och kvalitet.

För det är precis som det står i Unescos manifest – att endast fri och obegränsad tillgång till kunskap och information ger människor möjlighet att bli självständigt tänkande.

Därför menar jag att biblioteken fortsatt ska, som de gjort de senaste årtiondena, spegla utgivningen och efterfrågan, men stå fria från kommersiella och ideologiska intressen, så långt det går. Bjuda in till delaktighet och dialog, lägga till och visa upp det som är bra, men inte undanhålla och giftstämpla, inte skriva in sig i en giftskåpstradition från Sverige i början av 1900-talet eller Sovjetunionen på 1970-talet.

Vi måste alla vara toleranta.  Att vara tolerant handlar om att fördra det som man inte gillar – för att någon annan gillar det, eller för att det helt enkelt är en del av historien, eller av vår mångfacetterade och splittrade samtid. Därför att världen inte alltid är eller har varit så vacker som vi skulle önska.

Om den stränga synen på bibliotekens bestånd ska genomföras konsekvent blir det absurt. Dostojevskijs kvinnosyn skulle knappast hålla måttet, och Taube är ju ibland en mansschauvinist som heter duga, för att inte tala om Strindberg. Och så vidare och så vidare. När det gäller barnlitteraturen så ligger flera av Astrid Lindgrens verk illa till, liksom  Almqvists Barna Hedenhös, klassikerna Max och Moritz, Huckleberry Finn och  Robinson Crusoe.

Uppräkningen blir meningslös, av det enkla skälet att historien har varit såväl sexistisk som rasistisk och homofob, vilket förstås speglas i litteraturen, inte bara undantagsvis, utan så gott som alltid. Om inte alltid direkt uttalat i böckerna, så mellan raderna, i frånvaron av berättelser.

Och någonstans handlar detta inte bara om synen på demokrati utan också om synen på och förståelsen av skönlitteratur. Läsning handlar inte alltid om att identifiera sig –  ibland erbjuder litteraturen i stället en möjlighet för oss att ställa oss vid sidan av, att se någon annans perspektiv, att sympatisera men också känna avstånd, t o m avsky. Litteraturen kan inte alltid linda in i bomull och beskriva en önskad, idealiserad verklighet.

När det gäller barnlitteratur och förmedlingen av densamma har det i alla tider funnits med ett pedagogiskt perspektiv – de vuxnas perspektiv. Ibland har denna uppfostrande syn betonats mer, ibland mindre. Biblioteken har förstås varit en del av det pedagogiska tänket – dels har man velat undanhålla somligt, annat har man lyft fram, och det har gällt olika saker vid olika tidpunkter.

Vi vill ju gärna tro att just vi har en objektiv syn på vad som är rätt och fel, men det är bara det att det har människor alltid trott. Just därför måste man vara väldigt försiktig innan man sätter sig på sina höga hästar och dömer ut litteratur som lämplig eller olämplig.

Vad som är viktigt är det levande samtalet. Litteratur som väcker debatt fyller en funktion och ska inte tas bort från våra samlingar. Låt oss lita på människors eget omdöme, på deras kritiska förmåga. Det är inte vår uppgift att skriva folk på näsan, och inte att uppfostra, varken barn eller vuxna. Vi ska inte lägga världen tillrätta. Bibliotekens  uppgift är att vidga världen.

Vidare läsning:

Lars-Anders Johansson: Ska man behöva köpa giftskåpslitteraturen?

Sofia Nordin: Finns det lämpliga eller olämpliga ungdomsböcker?

Torbjörn Elensky: Hårfin gräns mellan ansvar och censur

Debatt: Malin Norrby om Lilla Hjärtat och de andra

 

Novellfavoriter

Etiketter

,

Ibland är det just en novell man vill läsa – för begränsningen i format, handling, miljö och karaktärer. Antingen en som sträcker sig över några kvällar, eller en som varar så länge som det tar att ta sig till jobbet och som kan avnjutas som e-bok, ljudbok eller talbok i telefonen. Här är några högst personliga favoriter.

kappan2Nikolaj Gogols Kappan (eller Överrocken) handlar om den ensamme och  hunsade, ytterst plikttrogne och pedantiske ämbetsmannen i Sankt Petersburg Akakij Akakijevitj. När hans vinterkappa blir för sliten och trasig blir han tvungen att köpa en ny för sina sparade pengar. Plötsligt får Akakij Akakijevitj en ny status, både i arbetskamraternas och sina egna ögon. Han blir ett med sin nya, fina kappa. Så är då katastrofen total när kappan blir stulen vid en tebjudning. Sakta förtvinar den olycklige Akakij. Men när han är död går han igen, och försvinner inte från Sankt Petersburgs gator förrän han hämnats på ett gruvligt sätt – genom att rycka kappan av en person som nekat honom hjälp.

varldensbarn3Några valssteg till Haffners ära av Birgitta Stenberg har ett slut som konfonterar läsaren med sina egna fördomar. I alla fall om man trodde att ”mänsklighetens alla svarta får genast blev grå, bara för att de nått pensionsåldern”. Huvudpersonen Sara Bergson är gammal, liten och bräcklig. Efter många år utomlands har hon kommit hem till Sverige, och i sitt gamla hus stöter hon en dag ihop med inbrottstjuvar. Vilken tur att hon har ett förflutet som fasadklättrare, så hon slipper bli alltför skräckslagen. Ett haffnerskt briljantsmycke spelar en viktig roll i novellen.

palsen2Pälsen av Hjalmar Söderberg är en tragisk berättelse där just en päls spelar huvudrollen. Novellen är inte mer än några sidor lång, men rymmer ett äktenskap och ett människoliv. Doktor Henck är olycklig över sin dåliga hälsa och skrala ekonomi och över att hustrun varit sval och avvisande på sistone. Han är övertygad om att han inte kommer att leva så länge till. Han besöker sin gode vän häradshövdingen Richardt för att låna pengar, och eftersom hans kappa blivit förstörd då han på vägen dit blev påkörd av en drosksläde, så erbjuder häradshövdningen honom att låna hans päls. När doktor Henck kommer in i den mörka tamburen till den egna lägenheten, iklädd pälsen, kommer frun fram och omfamnar honom och han förstår att hon förväxlar honom med häradshövdingen.

munrolycka2Alice Munros Dimensioner är en stark och omskakande, genialiskt uppbyggd novell. En far, Lloyd, mördar sina tre barn när han tror att hans fru Doree, barnens mor, är på väg att lämna honom. Vad som sedan händer är för läsaren till en början svårt att förstå, men blir så småningom genom Munros sätt att skriva ändå begripligt. Doree besöker Lloyd i fängelset, till en början kanske motvilligt, men efter ett tag blir dessa besök allt viktigare. Lloyd må ha begått en oförlåtlig handling, men han är en länk till de döda barnen, som han dessutom säger sig stå i kontakt med. De lever och mår bra, menar han, men befinner sig i en annan dimension. Slutet är drabbande, skapar mening och pekar framåt.

Även publicerad på Malmö stadsbiblioteks hemsida

Belinda, kampen och mobben

Etiketter

,

De tre senaste torsdagskvällarna har jag följt Belinda Olssons kamp med sin egen och samtidens feminism med stor behållning och sett fram emot varje avsnitt. Jag har gillat hennes öppna och nyfikna inställning och inte förstått varför många kallat denna inställning för hånfull. Jag tycker att detta är public service att vara stolt över.

belindaDessutom har jag följt debatten runt programmen och funnit den minst lika intressant. Varför? Tja, för att den säger så mycket – om Sverige i dag, om hur vi ser på oss själva och andra, på medias roll, på vad som får sägas och inte.

Reaktionerna kom redan på trailern, innan någon vanlig människa sett det första programmet. I och för sig är det inte ovanligt på internet att människor kommenterar texter utan att ha läst mer än rubrik eller ingress, så det var kanske inte oväntat. Frågan ”Har feminismen spårat ur?” ansågs generellt vara fel ställd. Och så har det fortsatt, på sociala och etablerade medier. Det har talats om att SVT havererat, om hån, om att Belinda borde få en smäll på käften eller en dolk i ryggen. Många har uttryckt mycket känslor – ilska, frustration, förolämpning, allt kollektivt, i synnerhet på twitter. Välformulerade och positiva, nyanserade inlägg har förekommit, men varit få.

Livet är en kamp. Från det att vi föds till dess att vi drar vårt sista andetag utvecklas vi genom att övervinna hinder, de som finns i omvärlden såväl som i vårt eget inre. Också samhällen utvecklas genom kollektiva strävanden, fast det, precis som när det gäller individer, inte alltid handlar om en självklar linje från punkt A till punkt B och fast såväl samhällen som individer kan gå kräftgång och gå vilse. För att inte tala om att det inte alltid med säkerhet går att veta vad som är en utveckling och vad som inte är det.

Kanske behöver en rörelse, som feminismen, helt enkel en riktning, kanske ligger det i själva sakens natur. Utan motstånd ingen kamp. Och så blev feministen Belinda en måltavla att rikta sig mot och förhålla sig till, fast hon egentligen bara ville försöka förstå.

Sverige är oupphörligt fascinerande, på många sätt. Det är mitt land, men jag har som så många andra förmånen att se det lite från sidan, ta del av ett utifrånperspektiv eftersom jag lever med en människa som är född och uppvuxen i ett annat land. Fast man kan nog ha del av det perspektivet ändå, om man lätt blir skrämd av mobben och hellre ställer sig vid sidan av och observerar. En av de mest intressanta artiklarna i Belindagate är Therese Bohmans text i Expressen med titeln Kampmoral. Hon skriver bland annat:

I dag har vi ett journalistiskt klimat där en text liksom anses bli sannare för varje gång den delas. Och för varje delning blir det också lite svårare att vara den som tycker annorlunda. När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda, som en smart man skrev en gång.

För ett antal år sedan betydde ”feminist” något annat än i dag, eller åtminstone också något annat. Det var ungefär liktydigt med ”demokrat” och ett epitet som ingen vettig människa drog sig för att beskriva sig själv med. Men så hände något, och jag vet inte riktigt vad eller när, men ordet blev liksom kidnappat, fick en snävare och strängare  betydelse och varken ärkebiskopar eller statsministrar eller ens jämställdhetsministrar deklarerade längre att de var feminister.  Inte heller för en feministikon som Ebba Witt-Brattström känns ordet längre självklart, fick vi veta i Belindas program.

Det känns som att feminismen blivit just en -ism, en världsbild att lägga som ett filter över verkligheten,  och att ”antifeminism” därmed blivit ett ord att slå folk i huvudet med. Och jag är skeptisk mot alla slags- ismer. I stället tror jag på en komplex och ofta motsägelsefull verklighet full av gråskalor, vilket förstås inte innebär att maktstrukturer inte skulle finnas, men risken är uppenbar att man stirrar sig blind på dem och inte ser allt som faller emelllan och utanför.

Ja, och så det där med Sverige igen. Vi gillar ju olika. Eller? Alla vi som ogillar  Sverigedemokraterna skriver ju gärna under på det. Men hur lever vi i praktiken? Hur umgås vi och hur bor vi? Hur hanterar vi människor som har andra åsikter och värderingar än vi själva? Om feminism och annat. Vilken världsbild har de professionella tyckarna?

SVT-journalisten Joakim Lamotte menar i sin smarta text Fittstim och feminism är större än Södermalm och Maria Sveland att det blivit oroväckande tydligt att många proffstyckare på allvar tror att de flesta unga tjejer i Sverige går runt och kallar sig feminister, eller att det bara är vita kränkta män som inte vill använda ordet ”hen”.

Ett möte mellan olika verkligheter vore önskvärt.

I sällskap med Margareta Strömstedt

Etiketter

,

Jag har precis läst ut en av mina julklappsböcker – Margareta Strömstedts Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Det är en underbar bok som egentligen bara har två brister: till att börja med titeln,  som är för lång. Den är förresten ett citat från ett möte med Aksel Sandemose, för den som undrar. (Även författarens föregående bok har en lång titel – Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv). Den stora bristen är dock att boken tar slut så fort, för jag hade gärna vistats längre i Margareta Strömstedts sällskap. Hon är nämligen sällsynt klok.

strömstedt

Boken liknar Natten innan de hängde Ruth Ellis…  till upplägget, och så vitt jag minns också till innehållet. Båda är en samling texter med teman ur Strömstedts liv, såväl det professionella som det privata. Jag hoppas att hon har fler berättelser på lager, och att hon hinner skriva, innan livet rinner ut.

Margareta Strömstedt har hunnit bli 82 år, så hon har mycket i bagaget. Hon skriver om uppväxten med den kärleksfulle pappan – predikanten, och mamman som var psykiskt instabil. Så blev frigörelsen en frigörelse från den puritana frikyrkligheten men också, så småningom, från en förutbestämd kvinnoroll. 50- och 60-talens kvinnosyn skavde och begränsade den som ville något annat än att vara vacker och behaga och passa upp. Margareta Strömstedts man är Bo Strömstedt, under många år först kulturchef och sedan chefredaktör på Expressen. Om äktenskapet med honom – om kärleken men också problemen och kampen för att få eget utrymme skriver hon fullständigt ärligt. Så småningom formar Margareta Strömstedt det skapande yrkesliv hon vill ha – som kritiker, tv-producent och författare.

Det känns som om hon fångar tidsandan på kornet – 50-talets, det tidiga 60-talets såväl som 70-talets. När hon under 70-talet arbetar som producent på TV2, känner hon ibland igen den fundamentalism som fanns i hennes barndoms frikyrka – bara i en annan stöpning.

En berättelse som återkommer handlar om sexuella kränkningar i det kulturliv författaren och hennes man tillhörde, till exempel om den högt uppsatte chefen i Svenska Filminstitutet som under en fin middag låter sin hand glida under Margareta Strömstedts kjol. Ett annat återkommande ämne är barn och deras utveckling, ett intresse som började under studierna vid Folkskoleseminariet i Lund på 50-talet och sedan fortsatte genom det skiftande yrkeslivet, via vänskapen med Astrid Lindgren och via de egna barnen och barnbarnen.

Boken handlar till stor del om möten, inte minst med författare. Astrid Lindgren blev en nära vän, som hon dessutom skrev en biografi om. Andra kulturpersonligheter som passerar revy är Tove Jansson, Ingmar Bergman och Aksel Sandemose. Men mest av allt får man som läsare ändå möta Margareta Strömstedt själv.

Det här är en bok att bli glad av, även om den bitvis är sorglig. Det är en tankebok och en klokbok av en människa som levt och reflekterat och utvecklats, en människa som har sinne för proportioner, som har klarsyn och humor.