Etiketter
Jag har nu för andra gången sett Kristina Lindströms tredelade tv-dokumentär Astrid från 2014, om Astrid Lindgrens liv och verk. Den som inte har sett den har det framför sig, liksom den har som inte läst Jens Andersens fantastiska biografi Denna dagen, ett liv. Både dokumentären och boken är djuplodande, mångsidiga, närgångna men respektfulla och båda gör tydligt vilka Astrid Lindgrens drivkrafter var, och och i vad de bottnade. För övrigt rekommenderar jag också gärna Den okända Astrid Lindgren : åren som förläggare och chef av Kjell Bohlund, en bok som fick mig att förstå vilken betydelse Astrid Lindgren hade för den svenska barnboksutgivningen under flera decennier när hon, som knappast hade bekymmer med att försörja sig på sitt skrivande, varje dag skrev egna böcker hemma på förmiddagen och arbetade som redaktör och förläggare på Rabén & Sjögren på eftermiddagen.
Astrid Lindgren var så sällsynt begåvad: fantasibegåvad och litterärt begåvad förstås, kvick och slagfärdig, empatiskt begåvad, med ett osvikligt patos för de svaga, särskilt barn. På äldre dagar visade hon också prov på en politisk begåvning. På något sätt är Jens Assurs klassiska bild av Astrid och skinnskallen ett uttryck för allt det som var hon. ”Sluta skinheadsa!” sa hon till skinnhuvudet, som själv gått fram till henne för att säga att han läst alla hennes böcker. Han fick en klapp också, och man ser att han rodnar. Det är en bild av ömsesidig respekt, och av en hård fasad som rämnar. ”Vilket trams”, sa hon kanske också.