I lördagens DN poppade ljudboksdebatten upp igen. Det gör den med jämna mellanrum och handlar alltid om samma sak: ljudboksmediet riskerar att utarma litteraturen, dessutom gör det författarna fattigare eftersom de tjänar mindre på streamingtjänster än på tryckta böcker. I den ordningen. Den här artikeln skiljer sig inte från de flesta andra. ”Nobelpristagare underpresterar digitalt” säger en röst och det är uppenbart att den uppfattningen delas av många förläggare. En del av författarna som uttalar sig i artikeln berättar hur de uppmanats att skriva ”ljudboksvänligt”, vilket verkar innebära avsaknad av komplexitet i språk, form och innehåll – inte för komplicerade meningar, inte för många personer, inte flera tidsplan etc. Det är allvarligt förstås. Men vad handlar detta om?

En del av min vardag handlar om talböcker och människor som lyssnar på talböcker, att hjälpa dem att välja ut litteratur, mest i telefon, och att tillhandahålla böckerna fysiskt (med post) eller digitalt, eller att hjälpa dem att själva komma i gång med streaming från talboksappen Legimus. En talbok har allt väsentligt gemensamt med en ljudbok, d v s det är inläst text. Skillnaden är att en ljudbok är en kommersiell produkt medan en talbok tillverkas med ett undantag i upphovsrättslagen för personer som har svårt att läsa tryckt text. Men det är ljud som ljud.

Medan författarna i DN:s artikel oroar sig för en framtid där de tvingas skriva styrt och förenklat lyssnar de talboksläsare som jag och mina kollegor möter på allt: deckare och feelgood-romaner förstås, men också på senaste nobelpristagaren, avancerad kurslitteratur och Bibeln. Så det är något som haltar här.

Talbokslåntagare har ofta en synskada eller dyslexi, adhd eller någon annan diagnos som gör att man föredrar att ta till sig böcker genom att lyssna. För många krävs det ett visst mått av självövervinnelse för att ta sig till biblioteket och be att få bli talbokslåntagare, därför att många uppfattar det som att läsning handlar om att läsa tryckt text med ögonen och att lyssna är något slags fusk.

Och just det att lyssna är fusk, eller lättja, är ett synsätt som ofta skiner igenom resonemangen om det problematiska med ljudböcker. Men en del människor har inget annat val än att lyssna, andra föredrar helt enkelt lyssning av olika skäl. En del är födda lyssnare snarare än läsare med ögonen, en del har snarare hörselminne än synminne och det är inget konstigt alls. En del människor vill ha något för händerna som inte kräver tankearbete medan de tar till sig en berättelse – kanske diska, köra bil eller promenera. Det finns lyssnare som säger att de tillgodogör sig en ljud- eller talbok bättre än en tryckt bok därför att det är svårare att scrolla när man lyssnar och många menar att de läser mycket mer sedan de börjat lyssna. Men det där sista verkar de oroliga författarna inte ha tänkt på – att det finns människor som faktiskt inte skulle ha läst deras böcker alls annars.

Jag tror (nej, jag vet), att de förläggare som tror att avancerad litteratur inte gör sig i ljudformat har fördomar. Samtidigt har jag all respekt för författarnas ekonomiska oro. Det är en oro som sträcker sig så mycket längre än till enskilda författares plånböcker. Men det är väl, egentligen, en helt annan fråga?