Skriva fram livet

Taggar

, , ,

Det finns människor som tror att skillnaden mellan fakta och fiktion alltid är uppenbar, avsevärd och av stor betydelse. Att fakta aldrig kan ljuga och att det fabulerade inte kan ligga närmast sanningen. ”Jag vill inte ha något påhittat trams”, sa någon som aldrig läste romaner.

 

Allt skönlitterärt skrivande är  i någon mening självbiografiskt, förstås inte i detaljer, men i de stora linjerna, för det sedda och det förstådda är det enda man kan återge. Och det som intresserar oss människor mest handlar väl just om det mänskliga, om det så är varelser på en fiktiv planet.  Ändå är intresset för ”sanna berättelser”, ”verkliga händelser” konstant, och jag försöker förstå varför, men anar att det handlar om det där med ”inget påhittat trams”, det som på något vis förmodas vara mer sant.

skrivande

Inte sällan säger människor att skönlitteratur har fått dem att förstå något, öppnat ögonen på dem och förändrat deras liv. Man ser något, identifierar sig eller anar mönster i något som känns som ett kaos utanför bokens pärmar. Den sortens sanning.

En biografi – vare sig den är en självbiografi eller skriven av någon annan än den den handlar om – kan förstås på samma sätt vara en ögonöppnare, och kanske är det påstått sanna lättare att ta till sig, för att det är lättare att spegla sig i en människa av kött och blod, någon som har ett namn och som man i någon mening tycker sig känna? Och då blir det förstås viktigt – för läsare och för medier – vad Zlatan har sagt och inte sagt, och vad Ingmar Bergman förbigick med tystnad.

På senare år har den biografiska romanen blivit en genre som exploderat, inte minst den självbiografiska romanen, autofiktionen. Ofta blir det lysande litteratur, som Kerstin Ekmans Final i skojarbranschen, Karl Ove Knausgårds Min kamp, eller Linn Ullmanns De oroliga, men icke desto mindre fungerar romanformen som en sköld, där fakta och fiktion kan blandas utan att författaren ställs till svar.  Det är inte alltid oproblematiskt.

Behovet att läsa om andra människors liv är en sak, men behovet att berätta sitt eget är också grundläggande, inte minst när det närmar sig slutet, berättade en gång en kvinna som jobbade på ett hospice. Och hur många skrivarkurser finns det inte, där människor skriver fram sitt liv, försöker greppa det, skriva det som en god historia, rannsaka sig eller hålla kvar någon eller något man älskat. Leva efter Kierkegaards ord att livet visserligen måste levas framlänges men bara kan förstås baklänges. Och i detta är det nog ingen skillnad alls mellan en etablerad författare och en opublicerad.

De mest läsvärda biografierna är de som inte väjer för det fula och ofullkomliga, de som åtminstone känns väldigt ärliga och gärna, om det handlar om kända personer, tillför något nytt till förståelsen av den det handlar om.

 

Här några personliga favoriter inom de olika biografiska genrerna:

Ett annat liv av Per Olov Enquist (2008). Enquist har skrivit och gett ut denna sin självbiografi som en roman. Mycket öppet och uppriktigt skriver han om sig själv och sina tillkortakommanden, inte minst om sitt alkoholmissbruk.

Denna dagen, ett liv : en biografi över Astrid Lindgren  av Jens Andersen (2014). Här träder Astrid Lindgren fram i helfigur, som samhällsengagerad i sin tid, och som en människa vars författarskap kanske aldrig hade blivit som det blev om hon inte varit tvungen att som ogift mor lämna bort den nyfödde sonen Lasse.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg (2012). Trots att Rosenberg gav ut denna bok om sin far som en biografi, och påpekade att den strävade efter så stor överensstämmelse med verkligheten som möjligt, vann den Augustpriset i den skönlitterära klassen. En oerhört stark berättelse om ett öde i kölvattnet av Förintelsen.

Medan jag var ung : egohistoria från 1900-talet av Yvonne Hirdman (2015). Hirdmans liv blir i denna ärliga och hoppingivande självbiografi en illustration till den genusteori hon som historieprofessor lanserat i Sverige. Oavsett självtvivel och motiga fördomar i omgivningen tar hon sig fram, ibland till sin egen förvåning.

Sonja : En bok om Lev Tolstojs hustru av Anne Edwards (1984). En bok om makarna Tolstoj och deras liv, skriven ur Sonja Tolstajas perspektiv, där den store Lev Tolstoj framstår i ett mindre smickrande ljus.

Tills vingen brister av Yrsa Stenius (2002). En hudnära biografi över den svenske operatenoren Jussi Björling, som skiljer sig från andra biografier om honom. Författaren skriver också in sig själv och sitt intresse för Björlings sång i boken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mörkt vatten

Taggar

,

Joyce Carol Oates böcker är alltid drabbande på det där obehagliga sättet – för att hon är så klarsynt när hon rör sig i människans inre, bland våra drifter och våra bevekelsegrunder. Man blir inte speciellt glad och man känner sig inte fylld av tro på människosläktet efter läsningen. Ändå dras man med, i det här fallet dras man med ända ner i de mörka vattenmassor som tar livet av bokens unga huvudperson.

mörktvatten

Kelly Kelleher är 28 år, har skrivit en uppsats på universitetet om den berömde senatorn och arbetar nu som journalist. På en fjärde julifest ute på en ö hos en väninna har hon träffat senatorn i verkliga livet, och den ömsesidiga attraktionen är omedelbar. Hon får en chans, en fråga om att följa med till hans hotell på fastlandet efter festen, och hon vet att om hon försitter den så kommer den inte igen. Senatorn är alkoholpåverkad när de lämnar ön och han förlorar kontrollen över bilen som hamnar i vattnet. Själv tar han sig ut men lämnar Kelly att dö.

Det hela är förstås en återberättelse av skandalen från 1969, där senatorn var Edward Kennedy.

Joyce Carol Oates ger röst åt offret, den anonyma som blev en fotnot i amerikansk historia och troligen bidrog till att den yngste Kennedy-brodern aldrig blev presidentkandidat. När döden närmar sig i den vattenfyllda bilen rullar Kellys hela liv upp för henne – barndomen, föräldrarna, ungdomen, väninnorna och pojkvännerna. Vem har hon varit, hur hamnade hon här, och är hon inte alldeles för ung för att dö?

Berättelsen rör sig fram och tillbaka men cirklar runt samma punkt, bortom vilken det inte finns någon återvändo. Det är mycket suggestivt och mycket klaustrofobiskt. En kort men tät roman om maktspel i politik och erotik, med en udd riktad mot den amerikanska självbilden.

Mörkt vatten av Joyce Carol Oates
Originalets titel: Black water
Övers: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Esther kanske

Taggar

, ,

I slutet av 80-talet hörde jag en gång den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko deklamera sin  dikt ”Babij Jar” på Skissernas museum i Lund. Omväxlande med författarens typiskt ryska sätt att deklamera poesi läste skådespelaren Peter Stormare den svenska översättningen med stor dramatisk inlevelse. Samma dikt speglad i två temperament. Stämningen i lokalen kunde man nästan ta på.

Babij Jar är en ravin utanför Kiev, där 33 000 judar mördades i september 1941, men det är också ett annat Auschwitz, i bemärkelsen en plats som blivit en symbol för judeutrotningen under andra världskriget. I Katja Petrowskajas debutbok Esther kanske spelar det en viktig roll, om än som en berättelse bland andra.

Petrowskaja är född och uppvuxen i Kiev men bor sedan 15 år i Tyskland, och boken har hon skrivit på tyska. Den är ett försök att berätta släktens judiska 1900-talshistoria – från Polen, Ukraina, Ryssland och Tyskland. Här återfinns författarens mormor och mormorns syster, morfadern, mostern, farmodern och mormors far och halvbror och diverse mer avlägsna släktingar. Inte minst är detta en berättelse om farfars mor som kanske hette Esther och som blev skjuten av en tysk soldat, kanske när hon frågade efter vägen till Babij Jar.

Boken börjar på Berlins nya centralstation, byggd i tomrummet som de allierades bomber åsamkade. Katja Petrowskaja reser i släktingarnas spår, men hon berättar också vad hon hört och läst. Berättelsen snirklar sig, Petrowskaja skriver associativt och ibland poetiskt, ibland reflekterande men ibland helt dokumentärt. Det är en ofullständig och fragmentarisk släkthistoria, dramatisk, precis som judarnas 1900-talshistoria i Europa är. Det är unika, men samtidigt typiska öden.

Petrowskaja_Katja_1

En röd tråd på mammans sida är undervisning av döva judiska barn, ett yrke som gick i arv i många generationer. Men här finns också gåtor. Vem var egentligen pappans farbror Judas Stern, som arkebuserades anklagad för mordförsök på en tysk diplomat i Moskva 1932? Och varför dröjde det 40 år innan morfadern kom hem från kriget? Och så alla dessa ”kanske”. Kanske räddades fadern till livet av en fikus som togs bort från vagnen när familjen evakuerades från Kiev. Men kanske fanns där aldrig någon fikus, kanske är det bara en familjelegend.

Vissa delar av boken är nästan outhärdliga att läsa, som den detaljerade beskrivningen av massakern vid Babij Jar. Andra delar tangerar i sin tragik det dråpliga – som historien om gatstenarna i den polska staden Kalisz, gatstenar som gjorts av gamla judiska gravstenar och som vid en gatureparation i sen tid delvis hamnade med den hebreiska skriften uppåt, som en påminnelse om vad som inte kan suddas bort ur historien.

Esther kanske av Katja Petrowskaja
Övers: Aimée Delblanc
Norstedts

På en tankes avstånd

Taggar

, , ,

Det är en sommardag i början av 1900-talet, i trädgården på Jasnaja Poljana, Lev Tolstojs gods i det inre av Ryssland. Runt ett bord sitter människor i vita kläder med allvarliga ansiktsuttryck och dricker te. Hatet mellan makarna Tolstoj är vid det här laget lika lidelsefullt som en gång kärleken, och författaren har börjat ångra sitt verk Anna Karenina och har skrivit den moralistiska Kreutzersonaten. Som betraktare hundra år senare vet man att snart briserar inte bara makarnas äktenskap utan också historien. Om några år kommer allt att vara ödelagt, splittrat, dött.

Jag tror att det jag beskrivit ovan är ett foto ur Anne Edwards bok Sonja, som handlar om Lev Tolstojs hustru. Men det kan också vara en bild som uppstått i mitt huvud under läsningen, och som tangerar andra bilder ur ryska romaner om samma samhällsklass och samma tid – lugnet före stormen, den vi med facit i hand vet ska komma.

För femton år sedan blev jag så fängslad av Anne Edwards biografi över Sonja Tolstaja att jag läste den två gånger. När jag nu av en händelse stötte på boken igen har detaljerna fallit i glömska men jag minns just stämningar, Sonjas gestalt och Levs, båda av kött och blod, ingendera hjälte och ingen någon trovärdig profet.

Och då, för femton år sedan, under min läsning av boken hände något magiskt, en slumpens ofattbara nyck. Jag deltog i en rundtur i Landskrona kommun och plötsligt befann vi oss på kyrkogården i Sireköpinge. Och där, på en vanlig gravsten, kom plötsligt Lev Tolstoj emot mig. Denne Lev var författarens son, som efter revolutionen hamnade i Sverige och så småningom i Sireköpinge. Jag var helt förstummad och tänkte att historien aldrig är längre än en tanke bort.

Leo-Tolstoy-Sitting-with--001

En god människa i alla tider

En gång för flera år sedan satte jag mig vid tv:n med min son som då var 11 år, för att se ett program om Urban Hjärne (1641-1724) – läkare, författare och naturforskare, framför allt känd för sina insatser mot häxprocesserna i Stockholm 1668–76. Hjärne är en förfader till oss i rakt uppstigande led, och jag ville gärna visa min son denne hjälte i sin tid, en normbrytare och föregångsman, en människa av stort mod och handlingskraft, ja helt enkelt en god människa. Det var bara det att programmet syftade till att ifrågasätta historieskrivningen. Första gången Hjärne nämns i officiella dokument i samband med häxprocesserna så handlar det tvärtom om att han förordat tortyr av en kvinna som anklagats för häxkonster. Senare ändrade han dock inställning och agerade mot en fortsättning av processerna, men enligt tv-programmet var han inte ensam om denna omsvängning och han spelade inte heller någon huvudroll. Snopen och besviken över denna hjältegloria som hamnat på sniskan kunde jag bara konstatera att allas vårt behov av hjältar är konstant.

Fast egentligen skulle det ju kunna vara tvärtom – att det faktum att även hjältar har sina svaga punkter och blinda fläckar var trösterikt och inbjöd till identifikation?

375px-Urban_Hjarne-1849

En känd skådespelerska talade i något sammanhang om hur hon löste frågan om att vara en god människa: förutom sin insats som seriös skådespelare betalade hon regelbundet till diverse ideella organisationer. Och ja, även jag skänker pengar till ideella organisationer, har jag då gjort mitt för att bidra till godheten i världen? Men nej, dithän kommer man aldrig, hur skulle det överhuvudtaget vara möjligt att fylla det måttet? Och vad är egentligen godhet? Är det en handling eller en intention, till exempel? Och – finns det genuint goda människor?

Ja, visst gör det, precis som det finns genuint onda människor, men det mest uppenbara är ändå att skiljelinjen mellan gott och ont inte går emellan människor utan inuti varje människa, och att det är omständigheterna som avgör hur vi handlar. Därför är det egentligen rätt ointressant att tala om människor i termer av goda och onda, bättre då att tala om goda och onda handlingar och, inte minst, om resultat. För goda intentioner kan få dåliga följder, samtidigt som även en egoistiskt motiverad handling kan föra med sig något gott för andra människor i slutändan. Och det som känns bäst i stunden kanske inte är det bästa om jag höjer blicken och tänker lite längre. Om jag ger en hundralapp till tiggaren utanför min Ica-butik får jag ett mänskligt möte och en tacksam blick på mig själv som känns bra, men kanske hade den hundralappen gjort mer nytta om jag skänkt den till en organisation som hjälper människor att inte hamna i det utanförskap som tiggeri innebär. Så vad är det egentligen som räknas?

Någonstans handlar väl godhet om att avstå från något, kanske sin egen bekvämlighet (och vad är då min hundralapp mot änkans sista skärv?), egen prestige, egna fördelar överhuvudtaget, ja ibland till och med om att riskera livet för någon annan. Därav kommer också att man kan utföra godhet i det tysta, utan att bre ut sig om det vitt och brett. För de riktigt goda människorna har blicken någon annanstans än på sin egen godhet.

I Rosa bandets månad

I september köper jag alltid ett rosa band, som jag någon vecka in i oktober kommer ihåg att fästa på kappslaget, och sedan får det sitta kvar till lite in i november. Dessutom skänker jag pengar till Cancerfonden just i oktober.

375px-Pink_ribbon.svg

Bröstcancer drabbar mer än var tionde kvinna i Sverige, ett statistiskt faktum som blev kusligt konkret när jag själv fann mig vara drabbad för fem år sedan. Men efter att ha haft tur på alla sätt som man kan ha tur på, och sedan jag kommit ut på andra sidan med livet i behåll och bröstet intakt hade jag också fått en och annan insikt som jag inte hade haft förut. Om alltings skörhet, inte minst, vetskapen att en katastrof kan vänta runt hörnet när som helst och att detta är något man måste lära sig att leva med, på ett bra sätt. Och att det allra viktigaste för det mesta finns nära – människorna framför allt. Att simma med delfiner kan säkert vara en stor upplevelse för vissa, men rör väl sällan vid existensens innersta kärna

Ordet ”cancer” låter och smakar annorlunda från den här sidan än från den andra. Och myterna och föreställningarna syns också tydligare.

Cancer är ett signalord, ett ord som säljer lösnummer och som är omgärdat av skräck och mörker, långsam och plågsam död. För några år sedan drabbades Ingvar Oldsberg av cancer och en av kvällstidningarna bjöd in läsarna att dela med sig av sina bästa minnen av tv-profilen. Som om Oldsberg nu var döende, och som om det trots allt inte var ett tag sedan en cancer-diagnos var liktydig med en dödsdom.

Den amerikanska författaren och kritikern Susan Sontags essä Illness as metaphor kom ut 1978 (1981, Sjukdom som metafor) men är fortfarande relevant. Sontag menar att cancer, liksom tidigare tuberkulos, laddats med en mening som går utöver själva sjukdomen och som visar sig i språkbruket: man kämpar mot cancer, och man vinner eller besegras av den, till exempel. Cancern betraktas som ett mysterium som bör avtäckas, och dess beteende beskrivs ofta som lömskt (som om den hade en mänsklig avsikt). Varken föreställningen om tbc som en sjukdom som drabbade förfinade, lidelsefulla själar, eller synen på cancer som ett resultat av undertryckta känslor har någon vetenskaplig relevans. En sjukdom är en sjukdom, vill Sontag säga. Och, säger jag, vem talar om att någon kämpar mot sitt höga blodtryck eller har förlorat kampen mot en stroke? Susan Sontags essä säger samtidigt något om fördomars framväxt och upprätthållande generellt. Och om hur svårt det kan vara för kunskap att slå igenom.

Många är de företag som i oktober varje år skyltar med att de skänker pengar till Cancerfondens Rosa bandet-kampanj, och det är ju bra. Men läser man innehållsförteckningen på deras produkter så är det inte sällan som de innehåller t ex parabener, som man vet är hormonstörande och kan bidra till just bröstcancer. Så att höja blicken är bra, att se att det inte bara är viktigt att bota utan också att förebygga, och att det förebyggande arbetet också måste ske på politisk nivå och handla om att skapa en miljö som inte gör oss sjuka.

Så därför köper jag ett rosa band – med tanke på mig själv, min dotter och min syster, för att de inte ska drabbas, men också med tanke på min kusin och min kollega som båda gick bort i bröstcancer i förtid, och alla andra kvinnor, drabbade och friska. Men jag skänker också ibland till forskning om andra sjukdomar och till helt andra behjärtansvärda ändamål. Och så försöker jag höja blicken och känna tacksamhet för den förhöjda livskänsla som det inneburit att konfronteras med sin egen dödlighet. För den intensiva glädjen över att leva finns där, också i vardagen, fast den ibland döljer sig under lager av stress och trivialiteter.

Att föda ett barn

Taggar

, ,

Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj har det skrivits spaltmeter om, men jag kan inte låta bli att tillfoga ytterligare några centimeter.

Den första delen – Att föda ett barn – kom 2010, men fick inte då den uppmärksamhet den var förtjänt av. 2012 kom Att sörja för de sina, och 2014 Augustprisvinnaren Liv till varje pris. Jag har först nu läst Att föda ett barn och ser fram emot fortsättningen, för detta är en av de stora läsupplevelserna på senare år.

att-foda-ett-barn

Vad är det då som fångar? Flera saker, skulle jag säga. Ämnet och hur det berättas – både det närhistoriska och det tidlösa. Och perspektivet, inte minst – författarens genuina intresse för alla sina romanpersoner, att ingen döms, att alla görs förståeliga.

Huvudpersonen Maj är född i en arbetarklassfamilj i Östersund i slutet av 1910-talet. När hon är 20 år flyttar hon till Örnsköldsvik där hon får anställning på ett konditori. Kvar i hemstaden finns Erik, som hon haft ett komplicerat förhållande med och fortfarande är fäst vid. Men i Örnsköldsvik blir Maj oplanerat gravid med Tomas, en 20 år äldre frånskild man och fabrikörsson som hon har en tillfällig förbindelse med, och så är hennes öde förseglat. Åtminstone upplever hon det så själv, att det inte finns något val när nu Tomas erbjuder äktenskap. Tomas älskar henne nog, men hon kan inte älska tillbaka. Maj verkar dock inte uppleva detta som något stort problem, utan problemen är andra och av mer praktisk natur. För nu inleds en process av anpassning till den nya rollen som hemmafru i en borgerlig tillvaro, och Maj har huvudet fullt av allt hon borde eller inte borde göra i hushållet och i umgängeslivet. Tiden är 1938 och 1939. Ute i Europa mullrar det av annalkande krig, men Maj är än så länge okunnig och ointresserad av vad som håller på att ske. Hon är så stressad och så mån att upprätthålla en fasad och vara till lags att man som läsare ibland blir fysiskt illamående.

Så föds dottern Anita, men inget väsentligt förändras för Maj, mer än att hon får mer och andra saker att göra. Dessutom dignar hon under mannens alkoholism, som mot slutet av boken försätter honom i delirium tremens, under vilket han sånär dödar sin hustru och sitt barn. Skiljer sig Maj nu då? Nej, jag skulle inte tro det. Men jag är nyfiken på hur hennes liv kommer att utvecklas i de kommande två delarna.

Det är alltid vanskligt för en författare att placera en roman i en annan tid än den egna. Mitt intryck är ändå att Kristina Sandberg lyckas väl i strävan att återge tidsandan i stort och i smått – i språk, miljöer och tänkesätt. Fast jag var ju för all del inte med då, i slutet av 30-talet.

Berättelsen flyter fram som en flod, återgiven till stor del genom inre monolog. Och det är skickligt gjort: alla dessa små och stora tankar som far genom en människas hjärna under den vakna tiden av dygnet och vad de ger uttryck för. Ibland ger sig en författarröst tillkänna och kommenterar händelserna, säger till exempel att vi kanske borde lämna Maj i fred nu, eller gör jämförelser med vår egen tid. Berättelsen har en ovanlig fart och friskhet. Satsradningarna får man vänja sig vid.

Genom den inre monologen, men också för övrigt, kommer mycket kroppslighet till uttryck, för inget censureras ju i tanken. Inte minst innehåller boken den starkaste och mest realistiska förlossningsskildring jag någonsin läst. Men framför allt är detta en konstnärligt helgjuten roman som bärs av stor psykologisk insikt och av ett tydligt köns- och klassperspektiv.

Min egen mormor var namne med bokens Maj och födde sitt första barn vid samma tid. Hon och min morfar brukade fira sin förlovningsdag i stället för bröllopsdagen, och så småningom förstod jag varför, nämligen att de inte hunnit gifta sig när hon blev gravid. Även för min mormor var det självklart att bli hemmafru, men hennes ambivalens kom ibland till uttryck i suckar över den tidsanda som rått när hon var ung, och som förespråkat att sönerna i den officersfamilj där hon växte upp skulle utbildas men inte döttrarna, för de skulle ju ändå gifta sig.

Hemmafruidealet må höra till en gången tid, men människors strävan att passa in och bli accepterade av sin omgivning, och känna när de inte gör det, är tidlös. Dessutom, som Kristina Sandberg sagt i en intervju, har vi alla en Maj i vår närhet. Historien är bara några steg bort, och nära länkad till nutiden.

Stoner

Taggar

,

En roman som höjs till skyarna av såväl kritiker som vanliga läsare 50 år efter att den kom ut blir man lätt nyfiken på. Några riktigt negativa omdömen i den för övrigt samstämmiga kören fick min läslust att dala, men så läste jag ändå John Williams Stoner till slut, och ja, jag tror jag förstår.

William Stoner föds i enstoner lantbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern alldeles i slutet av 1800-talet, och dör när han når pensionsåldern. Däremellan lever han ett ganska vanligt liv – fyllt av arbete, kärlek, vänskap, framgångar och tillkortakommanden, kort sagt ett liv med all den dramatik och all den vardagslunk som ett vanligt liv rymmer.

En avgörande vändpunkt i Stoners liv är när han under sina lantbruksstudier läser en kurs i engelsk litteratur och blir förälskad i ämnet. Han byter inriktning på sina studier och blir lärare och forskare i litteratur. Denna kursändring är den mest radikala som Stoner företar, för övrigt förhåller han sig påfallande ofta passiv till det som sker i hans liv. Äktenskapet blir en katastrof och förhållandet till dottern likaså, men Stoner betraktar och finner sig mer än han handlar.

Stoner är en vacker och sorglig roman, vacker för att här finns ett avklarnat, balanserat och lågmält drag som inte riktigt hör vår tid till. Kanske är detta en av anledningarna till bokens popularitet. En annan anledning kan vara att den handlar om en människas väg till litteraturen, dessutom handlar den om litteratur, och det är klart att kritiker och andra läsare tar till sig ett sådant ämne. Men så har också några kända personer – som Tom Hanks, Ana Gavalda och Ian McEwan berömt boken, och ja, själva historien – att en död författares bortglömda bok återupptäcks, har ju också något lockande över sig.

I de negativa omdömena av boken kan man läsa in en kritik mot huvudpersonen, till exempel i Sigrid Combüchens recension i Svenska dagbladet. Så – tycker jag om människan Stoner? Egentligen inte, men det är irrelevant. Föreställningen att man alltid måste tycka om romanpersoner, att man läser för att identifiera sig, är ett begränsande sätt att se på skönlitteratur. Dessutom kan man inte läsa litteratur som beskriver andra tider som om om den utspelade sig i vår tid och i vårt samhälle, med  de förutsättningar vi själva lever i. Det är också ett trångt sätt att läsa.

Och där Combüchen ser en kvinnostereotyp i Stoners monsterhustru Edith, läser jag in ett feministiskt perspektiv. Jag tycker att det med all tydlighet framgår varför hon blivit som hon blivit, hon som hela sitt liv varit kuvad i en snäv kvinnoroll, och att det finns mycket förståelse för hennes öde i porträttet.

Att Stoner fått en renässans just nu är intressant. Säger det något om vår tid? Uttrycker den något som vi saknar? Förmodligen.

Stoner på Bokus

En människa är en människa är en människa…

Vad är en människa? Låter sig en människa beskrivas? I så fall hur? Svaren blir förstås olika beroende på vem som svarar.

Skania ĉielo_500Själv skulle jag säga att lära känna en människa är en process som tar tid, och att det alltid finns kvar en kärna av oförutsägbarhet i varje människa.

Men hur ser den samtida människosynen ut i Sverige bortom de individuella svaren?

Alltför ofta kan man urskilja en maskinell syn på människan, föreställningen att hon faktiskt kan beskrivas i enkla termer och kategorier. Å ena sidan en människofientlighet, stavad till exempel främlingsfientlighet, som dömer människor utifrån en indelning i givna fack. Å andra sidan motvikten, den goda viljan, som vill vara tolerant, men som använder sig av samma kategorier. Den ena illvillig, den andra välvillig,  men samma boxar.

Jag läser platsannonser och ser att en arbetsgivare förutsätter att de sökande har en positiv människosyn, och jag undrar vad som menas med det. Om jag var arbetsgivare skulle jag föredra anställda med en nyanserad människosyn, vilket är det enda möjliga om man ser sig om i världen och historien. För människan är det största rovdjuret, men också storartad i sin kärlek, likväl som ynklig i sin litenhet. Människan är mäktig den största självuppoffringen men också den grövsta brutaliteten. Alla är vi lika, alla är vi olika. Och skiljelinjen mellan det goda och det onda går inte mellan människor utan inom varje människa.

I en annan platsannons söker arbetsgivaren någon som upplevt diskriminering  i lagens mening, alltså utifrån någon av de givna grunderna, det må gälla etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller något annat. En sådan person tros nämligen kunna göra arbetsplatsen mer jämställd.

All särbehandling utifrån grupptillhörighet – negativ såväl som positiv – har tron på en slags essens gemensam. Och samtidigt som en människa förutsätts vara bärare av erfarenheter som får henne att se på världen och handla på ett visst sätt, så förutsätts också motsatsen – att vi aldrig kan förstå varandra utanför våra kategorier. Det tycker jag är en djupt pessimistisk människosyn. För en människa är trots allt en människa är en människa är en människa…

En nästan lycklig dag i Gulag

Taggar

,

”Det var nog värre i Gulag” har jag sagt till mig själv åtskilliga gånger när jag stått och huttrat i mörker, regn och kyla vid en busshållplats, väntande på en buss som inte kommer. För nog var vädrets konsekvenser värre där, och visst var livet så mycket tyngre på den sibiriska stäppen, för människor som var dömda till absurt långa straff för brott som de inte begått, med minimala möjligheter att påverka sitt liv mer än eventuellt det som handlade om en extra ranson soppa? Jag inser det på ett förnuftsmässigt plan, men förstås förmår Gulag-fångarnas verklighet inte mer än glimma till där jag står vid min busshållplats.

gulag

En del romaner har frapperande inledningar, som ibland blir mer berömda än resten av romanen. Förvisso har Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv en sådan inledning, det där med reveljen klockan fem på morgonen – med hammare mot räls, men det är slutet som jag läser om flera gånger och blir lika varm i hjärtat av varje gång.

”Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.

Tretusensexhundrafemtiore sådana dagar, från revelj till tapto.

De där tre extra dagarna berodde på skottåren”

En nästan lycklig dag, vad kan man mer begära av en vanlig dag? I Gulag? Eller någon annanstans?

Och vad består då den oskyldigt dömde lägerfången Ivan Denisovitj Sjuchovs dag av?

När jag första gången gången försökte läsa En dag i Ivan Denisovitjs liv var jag i 20-årsåldern och gav snart upp inför det som jag upplevde som torrt och tråkigt – alla dessa detaljerade beskrivningar av arbetet i lägret, redskapen, murbruket, filtstövlarna, brödbitar och inte minst teknikaliteter som jag hade svårt att visualisera. Så förblev Solzjenitsyn i min föreställningsvärld en torrboll. Den bok som jag nyligen läst är emellertid en helt annan.

Ivan Denisovitj vaknar sjuk den här dagen, men han kan inte bli sjukskriven eftersom kvoten sjukskrivna för dagen redan är uppfylld. Berättelsen rör sig kring de tusen och en detaljer som dagen i fånglägret består av – kring  arbetsuppgifterna men också  kylan och hungern, den mänskliga interaktionen – om finter för att få lite extra mat, om rivalitet men också solidaritet.

En del litteratur är i högre grad än annan en del av sin tid och sitt samhälle, och långnovellen eller kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv är ett sådant verk. När den gavs ut i Sovjetunionen 1962 (i en tidskrift) under Chrusjtjovs töväder var den en sensation, och det berättas om hur människor stod och läste över axeln på varandra på kaféer och i tunnelbanan. Berättelsen bygger på författarens egna erfarenheter som fånge i Gulag, men Ivan Denisovitj är inte Solzjenitsyn utan en fattig bonde med enkla föreställningar om världen. Om hur månen var fjärde vecka smulas sönder till stjärnor och ersätts med en ny måne, till exempel.

En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar förstås om så mycket mer än livet i ett sovjetiskt fångläger. Kanske handlar den om alla fångläger, och om de mänskliga drag som blir tydliga i fånglägrens kontext. Inte minst handlar berättelsen också om människans fysiska och psykiska gränser.

Ja, och sen var det det där med soppan, och att ”det finns en sak man kan glädja sig åt när det gäller soppa – att den är varm”.