Etiketter
Ett av de mest påfrestande arbetsområden jag kan tänka mig är opinionsjournalistik. Det att dagligen leverera synpunkter på det för ögonblicket aktuella, lägga sin egen världsbild över sakernas tillstånd och se vad resultatet blir. Så tröttsamt i längden. Och så osant. I det svenska debattklimatet och jakten på klick ryms inget tvivel och ingen tvekan, inget prövande. Därför har jag velat läsa Åsa Linderborgs Året med 13 månader sen den kom ut i höstas, för att hon – en av de till synes mest tvärsäkra – verkar ångra något, eller kanske mycket.
Boken är en redigerad dagbok som sträcker sig från hösten 2017 till hösten 2018. Den handlar förstås om metoo-floden och vad den kom att innebära för samhället i stort och för Aftonbladet och kulturchefen Åsa Linderborg specifikt, men dessutom råkade det bli ett prövande år för Linderborg privat, då hon blev lämnad av sin partner sedan åtta år. Däremellan fär läsaren ta del av Åsa Linderborgs tankar om stort och smått, högt och lågt och det hela är väldigt osminkat, utlämnande och välskrivet.
Det handlar om nuet och uppväxten, om barnen och männen, karriären och kollegorna, om inköpsrundor på NK och dyra kappor, om oändliga luncher och middagar med vänner som samtliga är kända i offentligheten, om åldersnoja och bekräftelsebehov, om osäkerheten som sitter djupt, om besvikelse över den vänster som har fastnat i identitetstänkande.
Det mest drabbande för yrkesmänniskan Åsa Linderborg under det år som dagboken täcker är teaterchefen Benny Fredrikssons självmord. Aftonbladet och Åsa Linderborg hade publicerat ett antal artiklar och krönikor som otvetydigt ledde till Fredrikssons avgång och Linderborgs samvetsförebråelser över det inträffade blandas med sorgen över kärleksförhållandet som går i kras i samma vecka.
Ända sen jag läste den känsligt skrivna autofiktionen Mig äger ingen (2007) har jag haft svårt att få ihop bilden av författaren Åsa Linderborg med journalisten, som ibland förvisso har visat integritet och haft modet att gå emot det svenska flockbeteendet, men också relativiserat och missbedömt, visat prov på avsaknad av proportioner, blivit fälld för publiceringar och anklagad för att vara Putins nyttiga idiot. Året med 13 månader visar upp människan Åsa Linderborg och ger också ledtrådar till varför hon skriver som hon gör – vilka drivkrafterna, de uttalade och mindre uttalade, är.