Signe som älskade

Helena Henschens debutroman I skuggan av ett brott från 2004 har hållit för många bokprat och håller än. Det är en fascinerande och tragisk historia, hämtad ur verkliga livet och med alla verklighetens mest dramatiska ingredienser: mord och passion, svek, sinnessjukdom, makt och väl dolda hemligheter. Huvudpersonerna hör till författarens närmaste släkt, och för att skriva romanen använde hon sig av offentliga dokument och privata brev och emellanåt av sin egen fantasi. Samma teknik använder Henschen i sin andra roman, som även den är  en släkthistoria.

I Hon älskade är det författarens farmor som står i centrum. Signe Henschen föddes som äldsta dotter till bankmannen och senare konstmecenaten Ernest Thiel, grundare av Thielska galleriet i Stockholm. Även Signe Henschens liv innehöll dramatik, och det utspelade sig bland tidens inflytelserika kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Ellen Key, Amelie Posse och Verner von Heidenstam hörde till umgängeskretsen, Karl Otto Bonnier var Signes svåger och den berömde hjärnforskaren Salomon Eberhard Henschen hennes svärfar. Signes man Folke Henshen var professor i anatomisk patologi.

När Signe var tolv år orsakade hennes far skandal i societeten och sorg bland de närmaste genom att lämna familjen för en annan kvinna. Samtidigt gav han upp sin karriär inom bankväsendet och började samla konst. Signes eget liv omfattade två åktenskap, sex barn och ett livslångt förhållande med en gift man, den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt. Signe var en kvinna som följde sitt hjärta, och ofta gick hon på tvärs mot omgivningen. Hon var också engagerad i samtiden, bland annat i den svenska motståndsrörelsen under andra världskriget.

I romanen blir Signe och de andra människorna levande, likaså miljöerna, d v s för det mesta, för det finns passager som hänger upp sig – när ord som läggs i munnen på romanfigurerna känns just väldigt ditlagda, och det förekommer också en otydlighet om vad som är fakta och vad som är fiktion. Och visst – genren är problematisk, inte minst moraliskt. För vem har rätt att lägga vad i vems mun? Inte desto mindre har Helena Henschen skrivit en roman som det lyser om.

Klassen sitter i kroppen

En av mina mest tacksamma arbetsuppgifter är att gå bokronder på sjukhuset. Utlåningsstatistiken hoppar man kanske inte högt över, men om det gick att mäta kvaliteten i möten och utlån, så skulle denna verksamhet kamma in höga poäng. För ett tag sedan fick jag höra av en patient att jag nog har ”det roligaste jobbet på hela sjukhuset”, och det är inte utan att jag håller med. Men dessutom har jag en hemlig uppgift, som jag i och för sig ofta tar mig an och som bara jag själv känner till – jag är nämligen observatör. På sjukhusets olika avdelningar har jag bland annat observerat fenomenet ”klass” och dess uttryck. Och jag har konstaterat: klassen sitter i kroppen.

Eftersom de flesta som ingår i sjukhusets personal (förutom bibliotekarien då) är klädda i samma vita rockar, kan man roa sig med en gissningslek: är personen som står framför mig undersköterska, sjuksköterska, läkare eller städare. Förstås gissar man inte alltid rätt, dock förvånansvärt ofta.

Tecken att tolka handlar om kroppshållning, blick, röstens styrka och stadga, övervikt eller inte. (Och det verkar inte nödvändigtvis vara de som tjänar mest som äter mest.) Egentligen kan allt sammanfattas i ordet ”självkänsla”. Så efter alla dessa år av socialdemokratiskt folkhem och löneutjämning, så finns klassen där: ristad i kroppen. I skapandet av hierarkier visar vi människor oss som de djur vi är, och föga verkar det hjälpa undersköterskans självkänsla att även hennes länk i kedjan är oumbärlig.

Så var befinner jag mig då själv i denna rangordning? Rätt långt ner säkert, ofta mött av reaktionen: ”Jaså, det finns ett patientbiblitek här på sjukhuset, det hade jag ingen aning om…” En uppgift att ta på allvar är att sträcka på ryggen, se alla i ögonen och reagera med självklarhet när hela ronden står och väntar utanför sjuksalen för att jag ska få slutföra min uppgift innan de påbörjar sin.

Måste man älska en Nobelpristagare?

Jag hör till dem som alltid ser fram emot det där magiska klockslaget i oktober varje år, när årets Nobelpristagare i litteratur ska tillkännages: vem har just det här årets ansetts vara den av all världens författare som är mest värd att uppmärksammas med världens mest prestigefyllda litteraturpris? Är det en man eller en kvinna, en europé eller en utomeuropé, en välkänd och läst författare eller en okänd och svårtillgänglig? Nästan alltid väcks mitt intresse att läsa något av vederbörande, och på så sätt har jag också inlett några bestående bekantskaper, bland de senare årens pristagare framför allt Coetzee. Av 2006 års pristagare Orhan Pamuk läste jag först romanen Snö, men snubblade gång efter annan över översättningen så att jag till slut tappade lusten och gav upp. Som tur var gav jag mig senare i kast med hans självbiografiska Istanbul, som visade sig vara en läsupplevelse.

2007 var det så dags för Doris Lessing, som även hon var en oläst författare för mig. Onekligen verkade hon intressant, men var skulle man börja? Jag fick tipset att läsa hennes självbiografi i två volymer: Under huden och Vandra i skugga. Trots att det ibland tog emot, så läste jag ändå ut den första volymen, med blandade känslor.

Så läste jag en annan bok emellan och hade sedan för avsikt att läsa den andra volymen, men efter femtio sidor konstaterar jag i dag bara att jag hellre läser något annat. Sä lät jag i stället Babtjenkos Krigets färger, en fasansfull, naken krigsskildring, bli min söndagsläsning.

Så vad ska man då säga om Lessings självbiografi? Visst finns där saker som jag tycker om – skildringen av tiden (slutet på det brittiska imperiet), samhället (det sydrhodesiska) och Doris Lessings speciella öde som en mycket ovanlig och självständig kvinna i denna värld. Och förstås kan en Nobelpristagare skriva, och visst dras man stundtals med i berättelsen av fascination och önskan att få veta förtsättningen. Men ändå.

Vad jag har svårt för har något att göra med tonfallet, som är självsäkert på gränsen till det kaxiga, och i all avsaknad av tvekan och undran. Kategoriska uttalanden saknas inte, och en del har jag riktigt svårt för, som t ex åsikten att tonåriga flickor borde förses med en mentor i form av en mogen älskare, eller att dagens tv-kultur har förstört en tidigare, mer levande umgängeskultur.

För all del – Lessing gör upp med sitt kommunistiska förflutna, men denna uppgörelse är lika självklar som ”den rätta tron” en gång var. Som mamma, kvinna, människa undrar jag dessutom om hon verkligen är ärlig när hon så lättvindigt beskriver hur hon lämnar två av sina barn kvar i Afrika när det blir dags att bryta upp och flytta till England och London. Antingen är hon verkligen ärlig i denna beskrivning – och det fyller mig med skepsis inför henne som person – eller så är hon inte alls ärlig – vilket inger skepsis inför Lessing som memoarförfattare.

Vidare stör mig författarens ideliga påpekanden om sin egen attraktionskraft som ung. Det påminner mig bara om de gamla damerna på ålderdomshemmet där jag jobbade för en evighet sen och som alla, enligt egen utsago, var så ovanligt vackra i ungdomen.

Hur som helst – jag tänker faktiskt ge Doris Lessing en chans till. Gräset sjunger ligger och väntar på nattduksbordet, men jag ska först läsa några böcker av andra författare emellan.

En tordyvel flyger i skymningen

Ibland får jag intrycket att ”barn-” är ett pejorativit prefix. ”Barnslig” är ju dessutom ett av de värsta epitet man kan tänka sig, trots att barn inte så sällan har mer ryggrad än de vuxna som inte vill benämnas ”barnsliga”. En del menar att de lyckligaste människorna är de som lyckats behålla barnet i sig hela livet. Konstnärer säger ofta just att de aldrig förlorat barnets lekfullhet, nyfikenhet och förmåga att förundras, och att alla känslor är lika närvarande och ohöljda som då, i barndomen.

Yrken där man arbetar nära barn har ofta låg status och anses mindre krävande än yrken där man befattar sig med vuxna. På så vis tillskrivs inte bara barnen utan barndomen som fenomen ett ringa värde. Maria Gripe fick en gång frågan av en grundskollärare om hon skrev för barn för att hon inte kunde skriva för vuxna. Hon svarade genom att vända på frågan: ”Undervisar du barn för att du inte kan undervisa vuxna?” För egen del har jag från första besöket på Mödravårdscentralen beundrat människor som på olika sätt varit mina barn behjälpliga: barnmorskor och sköterskor, förskollärare och grundskolelärare, alla har de för alltid vunnit min respekt för sitt arbete. För visst är det så, att verkligt få områden är så avgörande för våra individuella och gemensamma framtider som de som berör barn, och barnlitteratur är ett av dem. Samtidigt är studiet av barnlitteraturens historia intressant som ett prisma, genom vilket man kan få syn på värderingar från en viss tid och en viss kultursfär: Har barndomen ett egenvärde eller är den bara en lärofas inför det ”verkliga livet” – vuxenlivet? Är människan i grunden ond eller god? Är litteraturens uppgift i första hand att fostra, framför allt barn, eller kan den fylla andra uppgifter? Är det via förnuftet eller fantasin som vi kan vinna kunskap?

Tidig kontakt med litteratur är avgörande för individens utveckling ur ett flertal synvinklar, varav den demokratiska, alltså delaktighet i samhället kan sägas vara den första. Och som för övrigt när det gäller demokratisk fostran, så kommer det an på samhällsinstitutioner som skol- och biblioteksväsende att se till att föra ut litteraturen även till de barn som inte får del av den hemma. För denna viktiga uppgift måste skolorna och biblioteken tillföras erforderliga resurser. Att ta del av vårt gemensamma kulturarv är en rättighet för alla, inte ett privilegium för ett fåtal.
Upplevelser, vanor och människor från barndomen blir ofta på ett eller annat sätt följeslagare för resten av livet. På samma sätt är det med böcker, och många är de som kan nämna en eller flera böcker från barndomen som varit avgörande – som öppnat upp något, visat vägen och kanske i efterhand förklarar varför man blev den man blev: ”Vem skulle jag vara utan Pippi Långstrump” eller ”Den där färgrika och mustiga berättelsen fick mig att förstå att det existerade något utanför den grå lägenhet där jag tillbringade min barndom”, har jag hört människor säga. Själv vet jag uppriktigt sagt inte vem jag skulle vara utan Pippis uppfostran, men även andra böcker har satt spår, som till exempel Maria Gripes poetiska Tordyveln flyger i skymningen. Den som läser den kommer aldrig mer att tvivla på att tordyvlar kan påverka historiens gång. Ibland förbleknar minnet av en boks innehåll, medan känslan av läsningen dröjer sig kvar. Så minns jag till exempel precis hur det kändes det där sommarlovet att läsa Marryats Flygande holländaren, trots att jag inte längre kommer ihåg detaljerna i intrigen.

Böcker gör världen större: det finns något utanför min dörr, på andra sidan jordklotet och bortom gränserna för det som hittills varit min föreställningsvärld. Innan man kan förverkliga drömmar och förändringar måste man se dem som alternativ i fantasin, och den som lär sig detta tidigt har en fördel för resten av livet.