En skandal

Etiketter

samhällsdebatt

Under alla de år som jag haft kontakt med Finland, genom Kalle Kniivilä – varit där, bott där, följt människor och landets utveckling, så har jag noterat Sveriges relativa ointresse för Finland, jämfört med Finlands betydligt större intresse för Sverige. En svensk nyhet behöver inte vara så stor för att få genomslag i Finland, medan en riktigt stor finsk nyhet kan gå näst intill obemärkt förbi i Sverige. Det finns också ett kunskapsglapp hos vanliga människor. Medan finnen i gemen ofta har koll både på kungafamiljen och Carola, är svenskarna ofta pinsamt omedvetna om till exempel det faktum att Finland var en del av det svenska riket i 600 år, och har ofta svårt att göra reda i de språkliga förhållandena – att det finns människor i Finland som har svenska som modersmål, att övriga – med växlande resultat – läser svenska i skolan, och att det knappast är för vår skull.

Som ett exempel har den skandal som den senaste veckan briserat i Finland inte gett mycket eko i svenska medier. Först var det knappt något, förutom Kalles artiklar i Sydsvenskan https://www.sydsvenskan.se/…/nytt-rasistbrak-skakar…, i dag ändå en artikel i DN av (finlandssvenske) Philip Teir och en ledarartikel i Sydsvenskan (möjligen av finlandssvenska Heidi Avellan) https://www.sydsvenskan.se/…/kaos-fran-forsta-dagen-nar…. I SVT:s nyhetsprogram inte mycket.

Så vad är det då som har hänt? Inget mindre än något oerhört. Den nya finska högerregeringens finansminister tillika vice statsminister sannfinländaren Riikka Purra har ertappats med grovt rasistiska inlägg under pseudonym. Och får sitta kvar.

Skulle det finska scenariot kunna bli svenskt? Hade motsvarande varit möjligt i Sverige? Jag tror ändå inte det, just nu. Jag tror att åtminstone Liberalerna vill behålla en gnutta av sin liberala själ, men vem vet vad som sker i en snar framtid. Om det handlar om att behålla makten. Vart kan den politiska glidning föra som redan har lett till att Sverigedemokraterna är ett samarbetsparti till regeringen? Exemplen förskräcker.

Det sker en glidning av värderingar i samhället, känns det som, och ett annat exempel på det är den senaste tidens ifrågasättande av yttrandefriheten. Det må så vara att Voltaire aldrig yttrade de berömda orden ”Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att yttra dem” … men som idé har de haft en betydelse, som också verkar tappa kraft. ”Yttrandefriheten är viktig, men…” är det många som sagt och skrivit på senare tid. Efter det där menet kommer olika saker. Man skulle kunna inskränka yttrandefirheten på det och det sättet, tycker de. Men vad som ska inskränkas kommer att växla med makten, och hu vale den dag vi har en svensk Riikka Purra som statsminister. Så trots alla de negativa följder som yttrandefriheten innebär, rör den inte. Då befinner vi oss snart på ett sluttande plan.

Att göra historien levande

Yvonne Hirdman är historieprofessorn som sagt att hela hennes forskarkarriär var en omväg för att komma fram till det hon gör nu, som pensionär: att skriva biografier. Och kombinationen av intresse för människor, djupa historiska kunskaper och respekt för källor gör hennes stil speciell och böckerna livfulla och fängslande. Hon gör samtidshistorien levande och får läsaren att reflektera över vad vi vet om det som pågår, medan det pågår. Att läsa historia när man sitter med facit i hand är ju något helt annat än att vara mitt i ett historiskt skeende, när det rör på sig, när tiden står och väger. Som nu, i vår tid.

Hirdmans senaste bok kom ut tidigare i höst: Från de stora drömmarnas tid : anteckningar om fattigdom, kärlek & bildningshunger och handlar om författarens farföräldrar. Maj och Gunnar Hirdman kom båda från fattiga förhållanden och förenades i drömmar om ett annat samhälle och om att leva ett annat liv än det som var dem givet. Maj blir så småningom författare och Gunnar en av folkbildningspionjärerna i Sverige. Deras kärlekshistoria vindlar fram och tillbaka och är aldrig självklar. Båda var komplicerade personligheter. I världen pågår världskrig och revolutioner och nya idéer får fäste och allt avhandlas i den enorma brevväxling som Yvonne Hirdman tagit del av.

För Den röda grevinnan, boken om mamma  Charlotte, före detta grevinna Stenbock-Fermor vann Yvonne Hirdman Augustpriset 2010. Mammans äventyrliga liv fram tills att hon runt andra väldskrigets utbrott hamnar i Sverige är en spegling av det tidiga 1900-talets europeiska historia. Hon föddes 1906 som tyskspråkig i Estland, men familjen flyttade snart till Österrike-Ungerns östligaste delar, där de upplevde första världskriget. Under Weimarrepublikens sista år var Charlotte gift med en fattig greve i Berlin, men förälskade sig i en kommunist och flydde med honom till Moskva, där han 1937 blev offer för Stalins utrensningar. Hon lyckades ta sig ut och fick så småningom ett odramatiskt liv i Sverige.

Medan jag var ung : egohistoria från 1900-talet (2015) Yvonne Hirdmans eget liv blir i denna ärliga och hoppingivande självbiografi en illustration till den genusteori hon som historieprofessor lanserar i Sverige. Oavsett självtvivel och motiga fördomar i omgivningen tar hon sig fram, ibland till sin egen förvåning.

I Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin (2017) finns Yvonne Hirdmans mamma med igen, som ett ”du”, som läser Dagens Nyheter våren 1945 och drömmer om fred, hoppas, gläds och chockeras över det som förmedlas av tidningen. Det handlar om krigsslutet som drar ut på tiden, men också om det andra livet som löper parallellt – om recept, hjärtespalter och inrikespolitik. Som läsare blir man fångad och upplever sig vara där och då.

Yvonne Hirdmans bibliografi i Libris

Ett skri från Elfenbenstornet

I lördagens DN poppade ljudboksdebatten upp igen. Det gör den med jämna mellanrum och handlar alltid om samma sak: ljudboksmediet riskerar att utarma litteraturen, dessutom gör det författarna fattigare eftersom de tjänar mindre på streamingtjänster än på tryckta böcker. I den ordningen. Den här artikeln skiljer sig inte från de flesta andra. ”Nobelpristagare underpresterar digitalt” säger en röst och det är uppenbart att den uppfattningen delas av många förläggare. En del av författarna som uttalar sig i artikeln berättar hur de uppmanats att skriva ”ljudboksvänligt”, vilket verkar innebära avsaknad av komplexitet i språk, form och innehåll – inte för komplicerade meningar, inte för många personer, inte flera tidsplan etc. Det är allvarligt förstås. Men vad handlar detta om?

En del av min vardag handlar om talböcker och människor som lyssnar på talböcker, att hjälpa dem att välja ut litteratur, mest i telefon, och att tillhandahålla böckerna fysiskt (med post) eller digitalt, eller att hjälpa dem att själva komma i gång med streaming från talboksappen Legimus. En talbok har allt väsentligt gemensamt med en ljudbok, d v s det är inläst text. Skillnaden är att en ljudbok är en kommersiell produkt medan en talbok tillverkas med ett undantag i upphovsrättslagen för personer som har svårt att läsa tryckt text. Men det är ljud som ljud.

Medan författarna i DN:s artikel oroar sig för en framtid där de tvingas skriva styrt och förenklat lyssnar de talboksläsare som jag och mina kollegor möter på allt: deckare och feelgood-romaner förstås, men också på senaste nobelpristagaren, avancerad kurslitteratur och Bibeln. Så det är något som haltar här.

Talbokslåntagare har ofta en synskada eller dyslexi, adhd eller någon annan diagnos som gör att man föredrar att ta till sig böcker genom att lyssna. För många krävs det ett visst mått av självövervinnelse för att ta sig till biblioteket och be att få bli talbokslåntagare, därför att många uppfattar det som att läsning handlar om att läsa tryckt text med ögonen och att lyssna är något slags fusk.

Och just det att lyssna är fusk, eller lättja, är ett synsätt som ofta skiner igenom resonemangen om det problematiska med ljudböcker. Men en del människor har inget annat val än att lyssna, andra föredrar helt enkelt lyssning av olika skäl. En del är födda lyssnare snarare än läsare med ögonen, en del har snarare hörselminne än synminne och det är inget konstigt alls. En del människor vill ha något för händerna som inte kräver tankearbete medan de tar till sig en berättelse – kanske diska, köra bil eller promenera. Det finns lyssnare som säger att de tillgodogör sig en ljud- eller talbok bättre än en tryckt bok därför att det är svårare att scrolla när man lyssnar och många menar att de läser mycket mer sedan de börjat lyssna. Men det där sista verkar de oroliga författarna inte ha tänkt på – att det finns människor som faktiskt inte skulle ha läst deras böcker alls annars.

Jag tror (nej, jag vet), att de förläggare som tror att avancerad litteratur inte gör sig i ljudformat har fördomar. Samtidigt har jag all respekt för författarnas ekonomiska oro. Det är en oro som sträcker sig så mycket längre än till enskilda författares plånböcker. Men det är väl, egentligen, en helt annan fråga?

Evert

SVT har levererat under helgerna, tycker jag, och en av höjdpunkterna har varit dokumentärserien om Evert Taube i tre delar: ”Evert! Evert! Evert!” Länge, sisådär en trettio år, är det mycket som stått i vägen mellan mig och hans sånger, men de här tv-programmen har varit en ögonöppnare. För Taube står verkligen inte bara för en sunkig kvinnosyn, det är inte bara Rönnerdahl som ”tar vad han vill ha”, romantiserande av prostitution (”Flickan i Havanna”) eller Maj på Malö som alla vindar vill smeka. Evert Taube har också gett upphov till den dramatiska och oändligt sorgliga ”Balladen om Briggen Blue Bird av Hull” och till den livsbejakande ”Så länge skutan kan gå”. Livsberusningen, naturlyriken, det svenska blandat med det kosmopolitiska, hanteringen av språket och språkets förhållande till musiken, allt detta gör det värt att sjunga och lyssna till Evert Taubes visor, och gärna i tolkning av någon annan än Evert själv. Genom åren har det mest varit manliga traubadurer som sjungit Taube, men i dokumentären får man bland annat höra Miriam Bryant göra en fantastisk tolkning av just ”Så länge skutan kan gå”. Den kan man ju lyssna på, till exempel.

När Sverige var en diktatur

Den mest fängslande bok jag läst de senaste månaderna är en fackbok: Magnus Västerbros Tyrannens tid : om Sverige under Karl XII. Tidigare har jag läst Pestens år : Döden i Stockholm 1710 och Svälten : hungeråren som formade Sverige av samma författare. Alla tre är resultatet av ett omfattande researcharbete och alla tre levandegör historien genom drabbande beskrivningar av människoöden.

Tyrannens tid har kritiserats för att vara spretig, och det är den möjligen men det störde inte min läsning. I den, precis som i de övriga, kombinerar Västerbro ett fågelperspektiv med ett grodperspktiv – de stora dragen med skildringar av individuella öden, krigets konsekvenser för de otaliga män som tvingades ut i strid och alltför ofta inte kom tillbaka, liksom för kvinnorna och barnen. Kriget gjorde Sverige till ett än fattigare land, körde rikets finanser i botten och orsakade stagnation av jordbruket. Karl XII lämnade med andra ord efter sig ett land i misär.

Det långdragna kriget har beskrivits som kungens storslagna egotripp. I dag hade Karl XII troligen fått en neuropsykiatrisk diagnos, kanske Asperger, menar en del som vet. Han var hur som helst högst olämplig som enväldig kung och anhängarna blev med åren allt färre. När han 1718 dog för en kula i Norge efter 18 års krigande i olika länder drog de flesta svenskar en suck av lättnad.

Krigets brutalitet är chockerande, om än inte förvåndande. De tortyrmetoder som den svenska armén använde när den drog fram genom Europa, eller som staten använde mot dem som begick majestätsbrott, stod inte Islamiska staten efter och ibland läste jag med händerna för ansiktet.

Tiden löper sömlöst, generationerna avlöser varandra och det är bara nio generationer mellan mig och min farmors farmors morfars morfars morfar, Urban Hjärne, som figurerar i boken. Att läsa om historien är bland annat att bättre förstå sin samtid, att kanske få en aning om hur trådarna bakåt ser ut, att historien är något som ständigt pågår och att det som hände här förr händer i andra delar av världen just nu.

Lund, bråken och rätten att undra

Jag råkar vara född i Lund, fast uppvuxen mest på annan ort. Sen kom jag tillbaka för att plugga och efter några utflykter har jag nu bott här 25 år i sträck. Mina barn har växt upp här. Lund är min stad, om någon, och jag tror att jag känner den ganska väl. Därför var jag i veckan en av dem som tappade hakan inför nyheten om ett ambulerande storbråk på tre platser i Lund. Okända testosteronstinna män som dykt upp ur någon grotta, var ungefär det intryck jag fick. Vad händer? I Lund?

I dagens Sydsvenskan har kulturchefen Ida Ölmedal skrivit en analys av reaktionerna på händelsen med rubriken ”Nog har det varit storbråk i Lund förut”. https://www.sydsvenskan.se/2021-09-11/nog-har-det-varit-storbrak-i-lund-forut

Egentligen handlar texten om två saker – Lund som ”projektionsyta för föreställningen om ett oförstört Sverige som hotas av det främmande” (därför har folk på sociala medier reagerat med förvåning, enligt Ölmedal och SD-svansen har gått i spinn) och dels om diskrepensen mellan trygghet (en känsla) och säkerhet (relaterat till fakta). Känslan av trygghet kan vara bedräglig, med andra ord, och på det är Lund enligt artikeln ett bra exempel eftersom staden uppfattas som en idyll trots att det förekom kravavaller här i slutet av 1980- och början på 1990-talen i samband med firandet av Karl XII:s dödsdag. Bråken i veckan som gick var alltså inget nytt under solen. Ida Ölmedal avslutar sin krönika med att det inte kan ”skada att bära med sig sin stads historia , och att veta att det varit stökigt förut”.

Alltså vad har det med saken att göra, undrar jag. Själv har jag aldrig betraktat varken Lund eller någon annan stad som en idyll, för idyller finns inte annat än som utsnitt ur verkligheten. När jag går min dagliga promenad i Malmö från stationen till min arbetsplats passerar jag Malmös mest idylliska och turisttillvända kvarter – Gamla Väster, Lilla torg och Stortorget. Jag ser turister fota varandra framför korsvirkeshus och undrar om de verkligen tror att detta är Malmö. Skjutningar och korsvirkeshus känns som ungefär lika ensidiga bilder av en stad som jag känner som ungdomlig, kreativ och framåtsyftande, men också stökig och sorgsen. Levande, helt enkelt, och brokig.

Men för att återvända till Lund. I sin text refererar Ölmedal till högertwittrares och turisters syn på Lund, men bor man här har man med nödvändighet ett annat förhållande till stan. Att avfärda lundabornas förvåning och frågor inför det som hänt är snipigt, tycker jag. Och det hjälper inte mycket att det var bråkigt den 30 november under några år för trettio år sedan, när några Karl XII-dyrkande stofiler gjorde gemensam sak med en grupp läskiga typer på högerkanten (skinheads), som sen drabbade samman med läskiga typer på vänsterkanten (med svarta rånarluvor och stålhättor på marschkängorna). Det var en annan tid och en annan konflikt. Då som nu är det sunt, relevant och legitimt att undra vad som händer, varför det händer och hur det inträffade kan hanteras.

Ett år med 13 månader

Etiketter

böcker, självbiografier

Ett av de mest påfrestande arbetsområden jag kan tänka mig är opinionsjournalistik. Det att dagligen leverera synpunkter på det för ögonblicket aktuella, lägga sin egen världsbild över sakernas tillstånd och se vad resultatet blir. Så tröttsamt i längden. Och så osant. I det svenska debattklimatet och jakten på klick ryms inget tvivel och ingen tvekan, inget prövande. Därför har jag velat läsa Åsa Linderborgs Året med 13 månader sen den kom ut i höstas, för att hon – en av de till synes mest tvärsäkra – verkar ångra något, eller kanske mycket.

Boken är en redigerad dagbok som sträcker sig från hösten 2017 till hösten 2018. Den handlar förstås om metoo-floden och vad den kom att innebära för samhället i stort och för Aftonbladet och kulturchefen Åsa Linderborg specifikt, men dessutom råkade det bli ett prövande år för Linderborg privat, då hon blev lämnad av sin partner sedan åtta år. Däremellan fär läsaren ta del av Åsa Linderborgs tankar om stort och smått, högt och lågt och det hela är väldigt osminkat, utlämnande och välskrivet.

Det handlar om nuet och uppväxten, om barnen och männen, karriären och kollegorna, om inköpsrundor på NK och dyra kappor, om oändliga luncher och middagar med vänner som samtliga är kända i offentligheten, om åldersnoja och bekräftelsebehov, om osäkerheten som sitter djupt, om besvikelse över den vänster som har fastnat i identitetstänkande.

Det mest drabbande för yrkesmänniskan Åsa Linderborg under det år som dagboken täcker är teaterchefen Benny Fredrikssons självmord. Aftonbladet och Åsa Linderborg hade publicerat ett antal artiklar och krönikor som otvetydigt ledde till Fredrikssons avgång och Linderborgs samvetsförebråelser över det inträffade blandas med sorgen över kärleksförhållandet som går i kras i samma vecka.

Ända sen jag läste den känsligt skrivna autofiktionen Mig äger ingen (2007) har jag haft svårt att få ihop bilden av författaren Åsa Linderborg med journalisten, som ibland förvisso har visat integritet och haft modet att gå emot det svenska flockbeteendet, men också relativiserat och missbedömt, visat prov på avsaknad av proportioner, blivit fälld för publiceringar och anklagad för att vara Putins nyttiga idiot. Året med 13 månader visar upp människan Åsa Linderborg och ger också ledtrådar till varför hon skriver som hon gör – vilka drivkrafterna, de uttalade och mindre uttalade, är.

I Märtas sällskap

Etiketter

biografier, feminism, Finland, skönlitteratur

Man befinner sig gärna i Märta Tikkanens sällskap. Hon är klok, varm och slagfärdig. Modig, och en föregångare i litteraturen var hon då på 1970-talet, men hennes böcker talar till kvinnor och män även i vår tid. När jag började läsa vuxenlitteratur var hon en av de första författarna jag upptäckte, kanske för att hon beskrev erfarenheter som låg utanför mina egna men som ändå var en aspekt av ett kvinnoliv. Hennes stil är skenbart enkel, alltid rytmisk, med stark närvaro och den rymmer ironi, humor och drastiska formuleringar. 

Märta Tikkanen har vid det här laget hunnit fylla 85 år, och det har gått tio år sedan hon gav ut en skönlitterär bok. Men förra året kom brevbiografin (med brev mellan Märta Tikkanen och väninnorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg) Måste försöka skri- och den gångna hösten kom så mycket som två biografier: Johanna Holmströms Borde hålla käft och Siv Storås De oerhörda orden.

De två biografierna är sinsemellan olika. Johanna Holmströms bok är den mest personligt skrivna, där Johanna Holmström själv och hennes förhållande till Märta Tikkanens författarskap blir synliga. Holmström är ung, själv en skönlitterär finlandssvensk författare och feminist, dessutom delar hon Märtas erfarenhet av att ha levt i en destruktiv relation. Boken är väldigt genomarbetad, hon tycks ha läst varje recension av Tikkanens böcker och hon analyserar mottagandet utifrån den tidens syn på litteratur och på förhållandet mellan könen, i såväl Finland (på svenska och finska) som Sverige. Hennes inställning är generellt positiv och inkännande, men som en röd tråd genom boken löper frågan om varför Märta stannade kvar i det äktenskap som hon beskrivit i Århundradets kärlekssaga, med författaren och konstnären, egocentrikern och alkoholisten Henrik Tikkanen. Både hon och barnen for illa, så varför? Det berodde på kärleken, verkar Märta själv mena, men Johanna Holmström nöjer sig inte med det svaret. Var Märta verkligen feminist när hon inte levde som hon lärde, undrar hon. 

I samband med utgivningen blossade en konflikt upp mellan i första hand Holmström själv och Märta Tikkanens dotter Susanna Ginman, som bevakar Märtas intressen. Johanna Holmström menar att hon blivit censurerad, men det verkar som om det mest handlat om strykning av namn på män som Märta haft förhållanden med efter Henriks död. Men när Holmström inte fick skriva ut namnen och på så vis få ett scoop, så la hon ut ledtrådar om en välkänd och lätt igenkännlig finlandssvensk kulturpersonlighet, och om ett litteraturpris som en annan älskare tilldelades 1990.  Inte riktigt sjysst, och inte särskilt intressant.

I Siv Storås biografi är det mer fokus på litteraturen och mindre på privatlivet. Det går visserligen inte att skriva om Märta Tikkanens författarskap utan att skriva om det stoff, hennes liv, som så tydligt kommer fram i böckerna, men i Storås bok är det mer en relief. Hon är intresserad av skrivprocessen, hur yttre omständigheter för författarskapet framåt eller hämmar det. Storå är litteraturvetare (och bibliotekarie) och det präglar hennes bok.  

Att läsa en författarbiografi är i bästa fall att få perspektiv på sin egen läsning och det tycker jag att båda dessa biografier bidrar till.

Vad ska man då läsa av Märta själv om man inte läst något förut? Här mina tips.

Diktromanen Århundradets kärlekssaga (1975) har inte utan anledning blivit en klassiker. Märta Tikkanen skriver poetiskt och osminkat om äktenskapet med en älskad och outhärdlig man och om kampen för ett eget konstnärskap. Mottagandet i Finland var ljumt, men bättre i Sverige. Så småningom har den översatts till ett 20-tal språk och även dramatiserats.

Henrik Tikkanen (1924-1984) var en kulturman innan begreppet fanns. Till livet med honom har Märta återkommit gång efter annan, i olika genrer, synvinklar och tonlägen. Så i Rödluvan (1986), en slags prosalyrisk självbiografi, spelar mötet mellan rödluvan och vargen en avgörande roll. Två : scener ur ett konstnärsäktenskap (2004) är en mer traditionell (själv)biografi, skriven 20 år efter Henriks död, med den distans som bara tiden ger. 

Män kan inte våldtas (1975) var Märta Tikkanens genombrottsverk. Tova Randers fyller 40 och firar ensam på restaurang. Kvällen slutar med att hon följer med hem till den nya bekanskapen Martti Wester och blir våldtagen av honom. För att hämnas smider Tova planer på att motbevisa påståendet att män inte kan våldtas. Romanen möttes av oförståelse och indignation i hemlandet och kallades bland annat ”sliskig chockroman” av Hufvudstadsbladets kritiker. Men även denna bok visade sig hamna rätt i en tid när tabut kring våldtäkter var på väg att brytas, och även den har levt vidare på många språk och även filmats med Jörn Donner som regissör.

Emma och Uno – visst var det kärlek (2010) handlar om författarens morföräldrar. Morfadern Uno var en rastlös konstnärssjäl som för det mesta reste runt i Sverige och grundade folkhögskolor medan mormor Emma var kvar i Finland och ensam tog hand om alla barnen.  Man anar en viss identifikation från författarens sida och frågan är om inte även denna bok på ett plan handlar om Märta och Henrik.

 

Från Gogol till Uppdrag granskning

Etiketter

böcker, samhällsdebatt, skönlitteratur

Nikolaj Gogols blick för det absurda i det tsarryska samhällets byråkratiska labyrinter var klockren. Akakij Akakijevitj, huvudperson i novellen ”Kappan”, en liten grå och plikttrogen tjänsteman i en stor och tyngande byråkratisk apparat projicerar all sin längtan på en kappa, men går till slut under. Mer sentida författare som skildrat en byråkrati som lever sitt eget liv är Franz Kafka (t ex i Processen), och i Sverige August Strindberg (Röda rummet), P C Jersild (t ex Babels hus) och Jonas Karlsson (God jul). För att bara nämna några.

Alla moderna samhällen bygger förstås på en omfattande organisering, och i Sverige har vi ett tungt arv sedan Gustav Vasas och senare Axel Oxenstiernas dagar. Problemet är när regelverken blir självändamål och resultaten motsatta de ursprungliga syftena: ineffektivitet i stället för effektivitet, godtycke i stället för rättvisa och lagenlighet, och när de som kan berika sig själva gör det och när människor som skulle bli hjälpta i stället far illa. Över tid tycks det snarare vara regel än undantag att så sker.

I den svenska verkligheten på 2010-talet blir en tonåring utsatt för sexuella övergrepp av en anställd på den slutna psykiatriska avdelning där hon vårdas. Det tar sex år innan händelserna utreds och anmäls trots att flickan berättat om det inträffade för flera personer inom vården vid flera tillfällen. När fallet tas upp av SVT:s Uppdrag granskning och en av de ansvariga till slut går med på en intervju är en av hans kommentarer att ”signalen” om det skedda inte kom på den vanliga vägen, alltså inte inom ramen för en rutin som skulle kunna följas av en åtgärd. ”Så här i efterhand” tycker han dock att ärendet borde ha skötts annorlunda.

”Så här i efterhand” kan ofta översättas med något annat, i det här fallet ungefär med ”så här i Uppdrag granskning”, ”nu när allt ljus både konkret och bildligt riktas mot oss” eller helt enkelt ”nu när vi står med byxorna nere”.

Det går inte att koppla bort sunt förnuft och empati från beslutsfattande i organisationer. Det blir dumt, ineffektivt och bidrar inte sällan till mänskligt lidande. Ändå sker det gång på gång i organisationer som dignar av policydokument, handlingsplaner, kvalitetssäkringar och certifieringar. Om det går väl, eller illa, hur man nu ser det, så kan missförhållandena hamna under någon grävande journalists lupp, men att många oegentligheter i samhället passerar obemärkta är en enkel slutsats att dra.

Så vad göra? Jag vet inte. Inte mer än att 1800-talets tsarryska byråkrati ersattes av en sovjetisk byråkrati på 1900-talet där officiella papper bemängdes med stämplar, och att runda stämplar var lite viktigare än fyrkantiga, eller om det nu var tvärtom. Dessutom tror jag att den som lär sig tänka själv, till exempel genom läsning, utvecklar empati och sunt förnuft i högre grad än den som ägnar all sin energi  åt att navigera i byråkratiernas labyrinter.

Världens bästa bild

Etiketter

barnlitteratur, bokbranschen, samhällsdebatt

Jag har nu för andra gången sett Kristina Lindströms tredelade tv-dokumentär Astrid från 2014, om Astrid Lindgrens liv och verk. Den som inte har sett den har det framför sig, liksom den har som inte läst Jens Andersens fantastiska biografi Denna dagen, ett liv. Både dokumentären och boken är djuplodande, mångsidiga, närgångna men respektfulla och båda gör tydligt vilka Astrid Lindgrens drivkrafter var, och och i vad de bottnade. För övrigt rekommenderar jag också gärna Den okända Astrid Lindgren : åren som förläggare och chef av Kjell Bohlund, en bok som fick mig att förstå vilken betydelse Astrid Lindgren hade för den svenska barnboksutgivningen under flera decennier när hon, som knappast hade bekymmer med att försörja sig på sitt skrivande, varje dag skrev egna böcker hemma på förmiddagen och arbetade som redaktör och förläggare på Rabén & Sjögren på eftermiddagen.

Astrid Lindgren var så sällsynt begåvad: fantasibegåvad och litterärt begåvad förstås, kvick och slagfärdig, empatiskt begåvad, med ett osvikligt patos för de svaga, särskilt barn. På äldre dagar visade hon också prov på en politisk begåvning. På något sätt är Jens Assurs klassiska bild av Astrid och skinnskallen ett uttryck för allt det som var hon. ”Sluta skinheadsa!” sa hon till skinnhuvudet, som själv gått fram till henne för att säga att han läst alla hennes böcker. Han fick en klapp också, och man ser att han rodnar. Det är en bild av ömsesidig respekt, och av en hård fasad som rämnar. ”Vilket trams”, sa hon kanske också.